Häromdan, novembermörk och regntung, när jag närmade mig hemgatan efter morgonens motionspromenad längs stränderna, stannade en elegant bil i korsningen och bakom framdörrens sidoruta kunde jag ana en kvinna som ivrigt vinkade åt mig. Eftersom jag varken kände igen ansiktet eller bilen kastade jag blickar både till vänster och höger men inte en kropp så långt ögat nådde. Jag tittade tillbaka lite frågande, antydande att det är svårt att se bakom speglande fönsterrutor. Då övergick vinkningarna till slängkyssar, fyra fem i snabb följd. Och ett brett leende. Och så gasade hon iväg.

Medan jag fortsatte upp längs gatan snurrade frågorna i huvudet och ännu sent på eftermiddagen återkom tanken – en kvinna jag inte känner kastar slängkyssar åt mig…? En hemlig beundrarinna? Det finns någon som i hemlighet vill mig nånting, är det något jag har missat?

Följande morgon fick jag svaret. Tre-fyra meter bakom den plats där jag hade stått finns ett stort fönster och innanför fönstret ett dagis. Där står telningarna och vinkar hejdå åt sina mammor och pappor som kör iväg med sina bilar. Jag hade råkat hamna precis i blickfånget men den egentliga måltavlan stod inomhus några meter bakom mig.

Jag suger fortfarande lite på den karamellen. Eller kanske jag idag borde säga: slickar gärna på det smarriga glutenfria wienerbrödet. Som senior och bloggare (blå…ggare…) tar jag mig friheten att utlysa denna dag till Kroppen är bara skalet-dagen. För visst vill vi alla bli sedda, inte bara på ytan men framförallt under huden. Och kanske speciellt nu, i den nästan hopplöst trista novembermorgonen.