orange i pluralis

Måndagen den 10 juni klockan 03.47 vaknar Tage Toll med en känsla av att något inte är som det brukar. Hans nymornade ögon stirrar lite hjälplöst in i sovrummets grårosa dunkel, näsan är täppt och munhålan torr som en öken. Genom den lilla fönsterluckan speglar sig en blekblå himmel mellan persiennernas ljusfilter, en mås skriker mayday-mayday-mayday som om någon var i nöd och behov av livräddning. Men Tage Toll tänker överraskande nog på Rollo May och tycker att klagovisan egentligen låter som en väckelsesång, att den ropar en uppmaning att behålla modet, att tro på den nya dagen. Nej, det finns verkligen ingen ursäkt för att man har en liten hjärna, tänker Tage Toll storsint, och han riktigt känner hur den grå massan av den insikten liksom börjar svälla i huvudet. Men det är inte bara huvudet som sväller, en värme sprider sig i hjärttrakten och magen, i armar och ben. Tage Toll är övertygad om att det är något religiöst som har drabbat honom. I vanliga fall känns natten förstörd när han vaknar den här tiden på morgonen men nu kittlar det under huden som när Tage Toll druckit för mycket av vatten från Vichy. Hustruns lugna andetag i bädden bredvid styrker Tage Tolls insikt om att någonting gott gror i gryningen, inte grå men ljusblå och med ett stänk av solens första orangea strålar.

Tage Toll tänker på Carina Granlunds målning som han idag kan avhämta inramad och glasomsluten från ramaffären. Tyst stiger han upp ur sängen och tassar till datorn i arbetsrummet där han börjar googla bland ordböckerna. Orange… Skriver man oranga eller orangea i pluralis – många orangea apelsiner? Tage Toll är inte speciellt förtjust i apelsiner men nog i färgen och formen. Och i rättstavning. Pomum aurantium heter det på medeltidslatin där auro syftar på guld, och någonting har det att göra med spanska naranja, läser Tage Toll i Wikipedia, alltid lika fantasieggande och pålitlig. Och arabiskans naranj, och persiskans narang, och sanskrits naranga. För att inte tala om naarinja på telegu och naram på tamil. Orange är också en signalfärg, läser Tage Toll med stigande förvåning. Heraldiskt står orange för styrka och uthållighet, i kristendomen representerar orange dödssynden frosseri men färgen associerar också till hälsosam mat, till höst och skörd. Orange väcker känslor, både positiva och negativa, kanske mera positiva. Orange representerar entusiasm, lycka, kreativitet, beslutsamhet, attraktion, framgång, stimulering.

Tage Toll blir alldeles yr och rund i huvudet av tanken att den orangea färgen i Carina Granlunds målning pekar på platser långt borta i tid och rum. Han som bara sett ett hjälplöst grinande ansikte i den naivistiska målningen måste nu definitivt börja medge att konstnären tydligen dolt en massa hemliga koder i det till synes enkla motivet. De svarta strecken är kryptiska tecken med rottrådar i gamla kulturer, färgerna för fantasin helt omedvetet till karavanvägar, dammiga redan för många hundra år sedan. Det som ser enkelt och självklart ut är egentligen ett filter, ett rastermönster som avslöjar en värld och en verklighet som man bara kan se med sina inre ögon, med sin fantasi. Tage Toll har alltid trott att fantasin har med flykt att göra, någonting som drar uppmärksamheten bort. Men nu, här i den gryende försommarmorgonen växer en helt ny tanke fram mellan de glesa hjärncellerna: Kanske är det så att fantasifulla tankar egentligen pekar på nånting som är viktigt här och nu, som kanske är ännu viktigare än det som syns och som man kan känna på? Eller med en bild från Tage Tolls fotografiska 70-talserfarenhet: Fantasin som vardagens framkallningsvätska, det negativa som blir positivt.

Av alla didiääranziööös bubblor och hinnor är fantasins hölje kanske det största, funderar Tage Toll insiktsfull där han med armbågarna stödjande mot arbetsbordet vilar huvudet i sina kupade händer. Åtminstone glänser den hinnan väldigt starkt, gnistrar, speglar och reflekterar allt i sin väg. Utan fantasi blir allting grått och dystert, i värsta fall kolsvart. Det är som att tända en lampa, och släcka. Klick, klick – på bråkdelen av en sekund rusar tanken genom tid och rum utan att man kan ana en enda spricka i väggen, inte uppfatta den minsta tvekan i sekundvisarens tickande. Allting runtomkring ser lika ut som förut – golv, tak, möbler, bokhyllor, dammråttor och tidningshögar – men någonstans i det rundorangea huvudet, mellan de närmast obefintliga öronen och bakom den stirriga blicken, breder sig motiven sig mera in än ut. Som en tornado suger fantasin till sig allt lösöre i hjärnkontoret, drar och sliter i hjärnbarken tills minnen och bilder och toner och ord virvlar i en salig röra, för att sedan projicera alltsammans på filmdukar större än den mörkaste ångest. Och fast det runda ansiktet knappast avslöjar en enda min så är dramatiken där inne desto mer påtaglig. Och vad ännu konstigare är: Fantasins filmer lyser också genom huden och speglar det liv Tage Toll till vardags och på ytplanet genomlever och genomlider. Det finns ett innanför och ett utanför som ständigt gnider mot varandra, ibland smekande, inte sällan slitande och klämmande. Där emellan ligger veckodagarna, tillplattade och alldeles verkliga.

Tage Toll tycker om att fantisera. Nu fantiserar han att det finns en ännu större bubbla än fantasin, en bubbla som innesluter alla andra bubblor, inklusive Tage Toll själv, förorten där han bor, landet, världen, vintergator och galaxer. Och kanske också tiden. En gigantisk ballong som bara sväller och sväller men som konstigt nog också breder ut sig i andra riktingen och omsluter inte bara Tage Tolls runda lekamen men också alla de 100 000 miljarder celler som finns inpackade under den delvis lite slappa huden. Det här förstår naturligtvis Tage Toll inte med hjärnan, den lilla, men i sin runda kropp kan han bli varse någonting som ligger bortom orden, bortom bilderna och till och bakom tonerna. Samtidigt är det som om detta nånting också är orden, är bilden, är musiken. Men det går liksom inte att fånga, lika lite som Tage Toll kan fånga och förklara varför Carina Granlunds målning talar till honom, eller rättare sagt varför den väcker frågor i honom.

Och nu inser Tage Toll plötsligt nånting med en skärpa som bara en försommarmorgons rödgula solstrålar kan mäta sig med: Det är inte målningen som talar eller som har ett budskap, det är en röst djupt i Tage Toll själv som försöker yttra sig, komma loss, bli hörbar. Granlunds målning fungerar egentligen som en spegel där Tage Toll kan se någonting av sig själv, den är ett slags matris eller raster genom vilket hela Tage Toll som människa och individ tar form och blir tydlig. Det är alltså inte bara Tage Toll som kropp och fysisk varelse som glimmar och sprakar i morgonljuset, också hans bleka själ blir upplyst av det sken som en nymornad insikt skänker sin ödmjuka ägare. I ett snabbt förbipasserat ögonblick har Tage Toll inte bara snuddat vid sin egen inre kärna men också vid något som ligger vida bortom fantasins yttersta gränser.

Upplyst på båda sidor om sin runda lekamen vaggar Tage Toll tankfullt tillbaka till sängen och dyker ner i drömmens hinna väl medveten om att ingenting är beständigt, allra minst tejpsnurror vars uppgift är att hålla tavlor fast i väggen. Och tur är det, hinner Tage Toll tänka innan sömnens rus bedövar den tidiga morgonens illustra hjärncellsaktivitet: Inklämd mellan en bottenplatta och ett reflexfritt plexiglas kommer min målning snart att ligga där utslätad och beskådbar, nästan för all tid och evighet.

apelsiner och ädelstenar

Klockan 12.00 hör Tage Toll inte Åbo Domkyrkas tunga klockmalm ljuda – just då öppnar han nämligen dörren till färg- och rambutiken med de vassa dofterna och den mjuka stämningen. Här inne kan man bara ana mumlet av främmande tungomål och alldeles spontant tycker Tage Toll sig uppfatta det nybekanta ordet naranj och det nästan svenskklingande turquoise. Framme vid disken står två mörka gentlemän och håller i en nyinramad stor tavla. När de upptäcker Tage Toll brister båda ut i lika blixtrande som hjärtliga leenden – här är kunden som kommit med en visuell hälsning från deras hemtrakter! Tage Toll omsluts av håriga armar och rökelsedoftande kaftaner och han förstår inte riktigt orsaken till det familjära mottagandet men har ingen orsak att tvivla på hjärtlighetens uppriktighet. På lite knackig svenska bedyrar de båda konstvännerna att Tage Tolls målning har påmint dem om deras kulturella bakgrund och språkliga identitet. Färger och komposition för tankarna till en apelsindoftande mormor och en farfar som uppvaktade sin hustru med juveler från Turkiet. Det runda ansiktet – eller jordgloben som butiksägaren tycker sig se i den cirkulära formen – är ett uttryck för parabolantennernas välsignade förmåga att fånga upp hälsningar från nära och kära långt borta, motivets leende mun ett bevis på att mänskligheten ännu kan enas och fred skapas på jorden.

Omskakad men väl till mods ragglar Tage Toll ut ur rambutiken tio minuter senare. Med ett stadigt grepp om det grova bandet som omsluter det tunga paketet tar han sikte på metrostationens ingång femtiotre meter norrut. Stillastående i rulltrappans fortlöpande rörelse funderar Tage Toll om det var rimligt och riktigt att acceptera butiksägarnas krav på gratis inramning som ett uttryck för uppskattningen att de som invandrare får vara delaktiga i detta brobygge mellan folken. Tage Tolls viftande med sedlar hade mötts av avvärjande rörelser och ännu fler kramar och ryggdunkningar. Till slut hade Tage Toll gett upp väl medveten om att generositet och stolthet inte kan ersättas med valuta och silver.

När Tage Toll nu, med middagens sol rakt i zenit, bredbent stegar in i metrovagnens orangea värld, inbillar han sig att det egentligen är Saharas öken som breder ut sig framför hans fötter, och att han och hans medpassagerare ingår i en lång karavan där de uppflugna på sina kamelryggar i sakta mak är på väg mot nästa stora arbetsmarknad. Djupast inne i sin päronformade lekamen är Tage Toll nämligen en ständigt vandrande handelsresande, en tidlös äventyrare som med fantasins hjälp kan färdas vartsomhelst och närsomhelst. Inga större förberedelser är nödvändiga, vardagen är lika ofärdig och öppen som en målning som ständigt faller ner från väggen. För hur konstigt det än låter finns det en likhet mellan detta nersinglande konstverk och den inre värld som är Tage Tolls. Pensioneringen har visserligen inneburit en total positionsförändring men det är inte bara det att hit och dit förvandlats till ett sakta snurrande kring den egna naveln, mycket annat har också sjunkit ihop som en punkterad ballong. Ledarprofiler i det statliga Socialverket, som Tage Toll träffat både en och två gånger, och andra välbekanta ansikten i det offentliga rummet, har pensionerats eller förpassats till sällare jakmarker. För Tage Toll välkända och traditionsstinna organisationer som haft betydelse och varit en viktig del av vardagen har i den högljudda metropolverkligheten nästan tystnat eller åtminstone förvandlats till en skugga av sin forna glans. Det kulturella kittet krackelerar, släktingar försvinner i fjärran, gamla vänner tonar bort i bestyrsamhet, strapatsrika utlandsresor och husliga sysslor. Nya vänner lyser med sin bleka frånvaro.

Den målning som Tage Toll nu håller i ett stadigt grepp, och som ligger hoppressad mellan kartong och glas, är ett slags första försök att fånga den tid och livssituation som är hans. Nu när Tage Toll har blivit medveten om att det inte är målningen som talar utan hans eget inre som speglar sig i Granlunds motiv, kvarstår frågan: Vad berättar denna oavslutade naivistiska figur om Tage Tolls själ och ande, vad säger den stirrande blicken om Tage Tolls inre värld?

En sak verkar uppenbar: Tage Tolls ögon kan stirra både utåt och inåt, han kan känna dofter både i rummet och i fantasin, han kan höra röster både från förr och nu. Om han kan känna smaken av havregrynsgröt i fantasin är lite tveksamt men helt säkert får tanken på blåbär det att vattnas i munnen, inte helt olikt beteendet hos den berömda ryska hunden som dräglar i psykologiböckerna på Tage Tolls bokhylla. Men störst av Tage Tolls sinnen är huden, både därför att Tage Toll har en förhållandevis utbredd kroppskonstitution men också för att han under årens lopp, troligen helt omedvetet och kanske av livet påtvunget, uppodlat en sensibilitet som gränsar till det överdrivna – Tage Toll är den tunnhudade människan personifierad, diagnostiserad och fantiserad.

Tage Toll förstår att livet och skissartade målningar har mycket gemensamt, att färden på den här sidan av gravgården bara är en förberedelse, en övning i färg och form och motiv som först där längre fram ska prydas av en ram i glas och guld. Omsluten av sin orangea nu-bubbla flyter Tage Toll fram som när surfaren rider på vågen – fokuserad och förväntansfull. En högst påtaglig känsla av ordlös meningsfullhet inramar den nya tavelägarens existens och med ett inåtvänt leende plitar Tage Toll med prydliga versaler på det bruna paketets övre sida: HAN BLEV VERKLIG I FANTASIN.

Det ska det också stå på Tage Tolls gravsten. Om han en dag, mot förmodan, skulle dö.

 

Sagan om Tage Tolls tavla baserar sig alltså på en verklig händelse och en verklig, alldeles konkret tavla målad av konstnären Carina Granlund. Att berättelsens huvudperson uppvisar eventuella likheter med undertecknad får dock tillskrivas läsarens visserligen förståeliga men troligen smått paranoida lust att ständigt hitta plausibla förklaringar på mysterier som trots allt är fullkomligt ogripbara, till och med för en medelmåttig hjärna och framförallt för en vanlig, vardagligt sårbar själ. Inga förhastade slutsatser ska alltså dras om bloggarens förmenta förståndskapacitet, än mindre om hans uppenbart svårt tillpucklade psyke som trots alla brister och skavanker dock tillför honom en aura av nästan mänskliga drag, nog så behövliga i en svårt bespottad och besmittad virusvärld. Tage Toll och hans alias är visserligen inte riktigt kloka men så är inte heller världen, och därför kan vi lägga denna stora fråga – ”varför är det ingen ursäkt att ha en väldigt, väldigt liten hjärna?” – i boxen för brännbart avfall (eller möjligen i lådan för Materialåtervinning) och nu samvetsrenade och intelligensbefriade helt lugnt och sansat återgå till den trista verkligheten.
Tack Carina för din konst som inspirerar till tankeutflykter och verklighetsanalyser! Tavlor är viktiga men utan ram faller de lätt ner från väggen.