Det är länge sedan jag skrivit ett brev. För hand. Med en penna. Femtio år? Jag har ännu kvar ett grönt kuvert med sitt småsnirkliga och delvis illustrerade innehåll som jag ristade som drygt 20-åring åt mina föräldrar från Kårkulla Centralanstalt där jag jobbade en sommar. Jag kan ännu ana den lediga dagens solvärme i text och papper, sommarmorgonens löfte om fria, kravlösa timmar och ett obestämt sug i magbottnen som ett allt mer självständigt liv förde med sig. Att umgås med svårt funktionshindrade barn och ungdomar här långt borta ute på landsbygden stod i bjärt kontrast till min skyddade vardagsverklighet i huvudstaden, och mina få brev den sommaren var troligen ett försök att för mina föräldrar förklara och beskriva nånting som var ännu mera obekant för dem. Mellan raderna avläser jag i dag en illa dold glädje, nästan triumf, av att kunna röra mig i detta avlägsna geografiska och mentala landskap: Jag – en upptäcktsresande i psykets obegripliga skuggvärldar.
Om brevskrivandet den gången eventuellt lindrade min latenta osäkerhet inför livsödenas brutala uttrycksformer må bli osagt men ett helt liv som skriftställare har lärt mig att de nerpräntade orden i bästa fall har en växtstyrka jämförbar med ett senapskorn. Men pennan använder jag i dag nästan enbart för korta anteckningar i kalendern, snabba sammanställningar av inköpslistor, för en underskrift här och en dedikation där. Sen överfalls jag snabbt av en lätt skrivkramp i handen och tankeblockad i hjärnan. Min bräckliga analoga kommunikationsförmåga anno dazumal har sedan länge tillbaka i tiden digitaliserats och, vill jag påstå, finslipats. Ändå kan jag utan större samvetskval hylla den pennförande handens överlägsenhet i relation till datorstyrt tangentknäppande. Har jag då alldeles försakat det intuitiva, sinnliga sättet att göra mig hörd och synlig, har datorkraftens kvantitativa överlägsenhet våldfört sig på mitt mera hudnära känslospråk? Är det elektroniska textproducerandet per automatik mera känslofattigt än det handskrivna?
Det handlar troligen om äppel och päron – båda är goda men på lite olika sätt. Och eftersom det är många år sedan jag åt päron så kanske de smakar ännu godare i dag. Åtminstone första och andra gången. Därför vill jag just i dag, på Internationella brevskrivardagen, slå ett slag för pennor och päron. Skriv ett brev för hand till någon du i dag speciellt vill komma ihåg, och du ska märka att det känns på ett alldeles speciellt sätt. Ja, det smakar nästan päron.
Riitta Ikonen (f. 1981) är en finsk konstnär, utbildad vid Royal Collage of Art i London och i dag bosatt i New York. Mail Art var utställd 2016 i Postmuseet i Tammerfors.
Fotot överst: privat.
