Från Kajsas udde ser jag vattnet skratta och skogen dansar runt i rosenkrans. Sjöng Alf Hambe på den tiden när det ännu fanns både visor och vissångare, och en stor vispublik. Kajsas udde finns i verkligheten, vid sjön Racken i Värmland, och ovanstående Kajsas udde finns också på riktigt men heter Kajsaniemi på ren svenska. Och Kajsas namn var mera exakt Cajsa Wahllund, och hon var välkänd för sin restaurang här invid en gång i början av 1800-talet. Nu domineras parken av Kajsaniemi Botaniska trädgård, en underavdelning till Naturhistoriska museet LUOMUS. En stor botanisk trädgård alldeles granne med järnvägsstationen och huvudstadens absoluta city är nästan lite osannolikt men i det här fallet är det faktiskt alldeles sant. Här följer några bilder från min rundvandring där i förrgår, onsdagen den 3 juni. Tulpanerna genomgår en långsam dödsryckning och lockar mitt makabra fotoöga till ett sista farväl. Bisyssla eller heldagsarbete – ibland beblandas begreppen. Den holländska blodberberisbusken brinner i höstfärger fast det bara är försommar och rhododendronbuskarna överträffar varandra i kulörta versioner av vitt, ljusrött, granngult, rosa och blodrött. En grupp ryska äldre damer flanerar långsamt i armkrok längs parkgångarna, som om de hade all tid i världen. Om det är sant – att de har all tid i världen – avundas jag dem verkligen: Just nu vill också jag ha all tid i världen, hålla i den, stå stilla och bara vara. Som bofiken ovanför mitt huvud här på Kajsas udde som sjunger sin alldeles egen visa. Lyckans fågel. Lyckans fotograf.
