Andberget i Hertonäs strand, cirka sju kilometer från Helsingfors absoluta city, är inte precis överbelastat med vilddjur och exotiska växter men något lite av vildmark kan jag nog fantisera mig till i stunder av urban utledhet och social understimulering. Ett antal fönsterrutor släpper generöst in ljuset från det som för drygt tusen år sedan var en isolerad ö och nu är en sjutton meter hög kulle som omgärdas av ett lika generöst parkutrymme. Här högst uppe på berget, 40 meter från vår terrass, tronar ett gravkummel från bronsåldern (1500–500 f.Kr) och en informationstavla som Museiverket regelbundet får tvätta fri från graffitiklotter, eller egentligen sk. tags. Sommartid är det här ett tillhåll för ungdomar som bekymmerslöst engångsgrillar sina korvar och inte sällan, lika bekymmerslöst, lämnar diverse avfall efter sig. Men frånsett det är Andberget en skyddad oas som i övrigt bara genomkorsas av hundar med sina mattar och hussar, och en och annan friluftsentusiast som använder trätrappans 48 trappsteg i pulshöjande syfte. Resten av tiden får jag i kamerans lins ganska ostört följa med de animala ansträngningarna mellan bergsängens grästuvor och stenbumlingar. Och nu är det Foxtrot som dansar fram på bergsgolvet.
Han dök upp en söndag för exakt två år sedan och har bara visat sig två gånger efter det, senast i all hast en tidig morgon i augusti. Men här på bilderna är det söndag förmiddag och helgdagstyst i environgerna. Jag smyger mig hastigt ut med teleobjektivet påkopplat och nästan kolliderar med honom där han står några meter från informationstavlan och kollar kumlet. Han verkar inte speciellt stressad av min närvaro, tittar lite sökande runt sig och lunkar först till en liten skogsdunge men tar sedan mod till sig och kommer närmare på berget. Bara femton meter rakt framför mig börjar han nosa i marken som om där skulle finnas någon läckerbit. Jag går långsamt närmare samtidigt som jag knäpper bilder. När han lyfter blicken och stirrar rakt på mig stannar också jag upp. Ett kort ögonblick glor vi så på varandra, helt överens om att bibehålla respektfullt avstånd. Sedan svänger han lite uppgivet på huvudet, och börjar långsamt lunka, nej, närmast dansa ner för berget. Och så är han borta.
