Nu tar hösten adjö, nu lägger den ner sin mantel. Precis när det är som vackrast börjar hösten långsamt klä av sig, som ett löfte, som en varning. Lager på lager av löv och lovord låter den slöjorna segla iväg, stegvis och i små portioner. Som i en gigantisk hudtransplantation skalas gren och träd rena och nakna medan överflödet tillfälligt lägger sig som en filt över frusig jord. Det vertikala motivet har svängt sig horisontellt, den symfoniska kompositionen övergått i improvisation. Stravinsky hade sitt Våroffer, men jag ser ett Höstoffer som vrider och vänder sig i en häxdans med fladdrande kjolar och snabba andetag – koncentrationen är på topp, fokuseringen maximal.
Men så plötsligt en dag i oktober är allt över och det tystnar i park och plantering. Morgonsolens trötta blick fångar några bortglömda grönsaker, eller kanske det heter rödsaker, orangesaker? I så fall har det sina orsaker – att dessa sötsaker till rotsaker som inte är några småsaker nu genomgår en veritabel massaker. Det är vackert som ett stilleben, detta nature morte som påminner oss hudkänsliga om en ännu större förvandling i sikte. Årstider kommer och går men hösten är specialiserad på att gå. Med färg och form och fantasi.
Fotografierna är tagna i mitten av oktober i Hertonäs gårds park i Helsingfors. Vinjettbilden är lätt manipulerad i Photoshop.
