Det är så här jag gärna ser försommaren: Alla dessa pyttesmå blommor med sina rytmiska och poesiladdade namn: förgät-mig-ej och sankt-pers-nycklar och mandel-blom och katt-fot och har-syra och kabb-leka och vår-ärt. Jag kryper på Andberget med kameran i högsta hugg och knäpper bilder, med en tunn skumgummimatta som underlag vid behov: Samma höjd som motivet är en fotoregel som ofta fungerar. Ner på marken alltså, vilket är tämligen enkelt, värre är det ibland för 70-plussaren att stiga upp efter en längre fotosession i horisontalt läge. Huruvida grannarna i våningarna ovanför applåderar, skakar på huvudet eller buar bakom sina stängda fönster har jag ingen aning om, men jag må bjuda på detta tvetydiga spektakel. De skulle bara veta vad jag ser som de inte ser!
När jag skrev boken All tid på Lekholmen (Fontana Media, 2012) intervjuade jag bland annat välkände naturväktaren Anders Albrecht som berättade om Styvmorsviolen (Herba trinitatis) att den också kallas Trefaldighetsblomster och att den fröar sig otroligt snabbt. Om det har varit en snörik vinter kan bergsknallar tidigt på försommaren färgas alldeles blåa av de små skönheterna. Nå, det var en ovanligt snöfattig vinter i år och kanske det därför är lite mer sparsamt av dessa ljuva små varelser på mitt Andberget. Styvmorsviolen, berättade Albrecht vidare, är en så kallad opportunist – den växer när omständigheterna är gynnsamma, vid behov till och med långt in på hösten. Ja, det har noterats även på detta berg. Men opportunist: ordet associerar jag i första hand till vissa karriärister som allt efter som situationen så kräver vänder kappan efter vinden. Om ett Trefaldighetsblomster gör sammalunda – vänder kappan efter vinden – är det väl egentligen bara ganska fiffigt, men när en människa beter sig på det sättet kan man alldeles lugnt ge personen i fråga smeknamnet Enfaldighetsblomster.
Bergsängen glittrar just nu i ljusgrönt, blekblått, knallgult, kritvitt, rödbrunt. Men mest grönt i många skiftningar. Bara några meter från våra fönster breder liljekonvaljerna ut sina böljande blad och lovar en ovanligt rik blomskörd. Äppelträdet på terrassen visar upp små rosenröda skott men körsbärsträdet där invid ser sorgligare ut: Vid månadsskiftet maj-juni brukar det prunka med en sådan frenesi att man nästan baxnar. Men just nu ser framtiden dyster ut för körsbärsblomman. Vad sörjer den?
Trappan upp till Andberget kantas av guld och jag tänker mig att det är belöningen för allt trappspring som coronatiderna uppmuntrat till när vi tackar nej till alla hostande hissar. Trappor utomhus är bästa tänkbara träning för knopp och kropp – snabb syresättning och lagom flås på ganska begränsad tid. Till det ska jag återkomma i ett skilt blogginslag. Under tiden fångar jag kvällsljuset, det löftesrika.
Tjugo meter från Andbergstrappan står en liten klunga narcisser mitt blad sylvassa rosensnår. I kvällningen kommer jag inte åt att fotografera dem framifrån och upptäcker i stället små detaljer på stjälkens baksida. Och det är då som ord och tanke liksom slintar och jag tänker: Så här är det också i det mänskliga livet: Narcisissten kan rakt framifrån och ytligt sett verka sympatisk och nästa mänsklig, men baksidan avslöjar fulare egenskaper. Så går de då kanske hand i hand, narciss och narcisisstisk… Eller…?
Med kameran i hand i vackraste våren kan jag inte undgå att bli lite knäpp.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.