Det var för knappt ett år sedan en halvvuxen Urban (ekorre) klängde i terrassens äppelträd en sen eftermiddag, svansvåt av dagens snöslask. Men det var någonting i det tafatta klängandet som inte stämde. Och mycket riktigt – när jag riktade teleobjektivet mot pälsen såg jag tydligt att högra bakbenet var skadat. Ibland hängde det nästan löst vid sidan av kroppen, men däremellan kämpade han på, haltade och hasade på gungande snötyngda grenar. Snart gav han dock upp kampen med tyngdlagen och sökte sig ner mot marken, till det småblöta vita underlaget. Efter ett kort besök vid småfåglarnas fröfyllda utskänkningsställe drog ha sig som en krypande baby över snödrivorna mot innerterrassens nästan torrborstade plankor. Och med en målmedvetenhet som var både hjärtskärande och rörande haltade han mot en stor kruka, drog sig upp längs kanten och försvann in bland smärre trädgårdsattiraljer, inklusive en mjuk borste.
När ingenting syntes på en lång stund öppnade jag försiktigt terrassdörren och tittade ner i krukan. Jo, där halvlåg han på en välanvänd trädgårdshandske, kroppen småskakade och jag uppfattade en svart blick uppåt. Vis av småfåglars förmåga att ganska snabbt rehabilitera sig efter en fönsterrutekrock lät jag honom vara i fred i hopp om att ett under skulle ske. Några timmar senare, när kvällsmörkret redan lagt sig över berg och terrass, kollade jag läget i ficklampans sken. Jordnötterna jag satt bredvid honom såg orörda ut, och så var även han – orörlig. En kort sekund trodde jag det värsta men så noterade jag andningen som nästan obemärkt pågick under pälsen. Jag sökte fram en gammal men kär t-skjorta och lade den som ett litet täcke över den sorgliga gestalten i hopp om att han skulle klara natten. Följande morgon var situationen den samma; svag andning, orörlig, men levande. Jag ringde till Högholmens zoo och frågade vad jag ska göra. Ta honom inomhus eftersom det troligen blir minusgrader idag, lägg honom i stor låda med många hål så att ha kan andas, ge lite vatten och lite mat. Men var försiktig när du rör honom: rent instinktivt och i försvarssyfte kan han bita, använd alltså tjocka handskar. Vi skickar en djurvårdare härifrån men hon kan komma först om några timmar.
Okey. I ett skåp hittade jag en lagom stor plastlåda. Med stjärnskruvmejsel perforerade jag ett tiotal hål i plastväggarna, lade en kasserad men ren städtrasa på bottnen, lite vatten i en liten skål i ena hörnet och där bredvid några jordnötter. Utrustad med dubbla skinnhandskar lyfte jag bort täcket från patienten, tittade honom i ögat, uttryckte mitt beklagande över den uppkomna situationen och tillade några valhänta standardfraser om att allt nog ska bli bra men att jag måste tyvärr nu måste lyfta er över till en tillfällig sjuksäng för att ni därifrån ska kunna förpassas till en specialklinik för vidare undersökningar och eventuell operation. Beredd på en panikreaktion och ett snabbt hugg i fingrarna tog jag försiktigt i honom med båda händerna och lyfte upp honom ur krukan. Han vägde nästan ingenting, gjorde inget motstånd, tittade kanske lite förvånat på mig och när jag lade honom i den torra varma sängen utförde han fortfarande inga krumbuktiska rörelser eller försök till flykt. Efter ytterligare några tröstande och själavårdande fraser lade jag på locket och, på högholmsexpertisens uppdrag, täckte alltsammans med nattens mörkblåa täcke, allt i avsikt att utestänga störande synimpulser.
Några timmar senare ringde det på dörren, en ung kvinnlig djurskötare hämtade Lill-Urban, konstaterade att det här troligen var en unge som troligen var född på senhösten (sånt lär hända) och att han efter röntgen- och andra undersökningar troligen skulle opereras. Men vi kan tyvärr inte lova besked om hans fortsatta öde, därtill är vi alldeles för arbetstyngda av en lång rad liknande klienter, men tack för att ni tog hand om honom.
Jag undrar fortfarande, ett år senare, hur det gick för Lill-Urban: springer han glad och fri omkring på Högholmen bland apor, björnar, tigrar och skrikande påfåglar, eller smörjer han kråset i det eviga jordnötsparadiset, benstark och skuttvillig.
