Året sjunger på sista versen, bladen i kalendern är slut. Gamla bilder viker sig i vinden, under dem röjs den åldriga ytan. Dags att summera, tid att planera. Stannade saldot på plus? Kan jag göra en hyfsad kalkyl för dagar och månader som står framför? Vad säger mina gårdagar om mina morgondagar, har de överhuvudtaget någonting med varandra att göra – kan jag starta från noll?

Självklart inte. Allt läggs lager på lager, inte bara på höjden men också på djupet, motiven växer på båda sidor om huden. Allt beror på blicken; Idag är både sista dagen i de dagar och nätter jag så här långt levt, och första dagen i resten av mitt liv. Jag är både tyngd och viktlöshet samtidigt, jag står stilla i livets rulltrappa och ändå färdas jag framåt, uppåt.

Jag blir inte riktigt klok på detta hopande och roende, men det kanske jag inte ska bli. Klok alltså. Jag ska kanske bara ska stå här i den blå timmen och uppleva vinddraget från timmar och dagar som sakta passerar och notera vad som fastnar på mig och vad jag fastnar för. Livet framkallas både på och under huden vare sig jag vill det eller inte. Kanske det i alla fall är bättre att jag vill någonting, att jag öppnar mig för det nya året, bjuder in, hälsar välkommen. Världen står och faller inte med mig, men jag står och faller med världen. Tänker jag storsint utan att förstå vad jag menar. Mina blå ögon är inte oskyldiga, men de är blå. Somliga ser rosenrött, jag ser bloggblått – en blogg som är blå.

Jag är som sagt i blåsten, gillar blåbärskaka men har ingen aning om vad som menas med blåbetong. År 2020 ska jag fortsätta att blågga i den blå timmen men Blått en dag, ett ögonblick i sänder…