För drygt tjugo år sedan gick jag i hypnosbehandling ett flertal gånger. Som avslutning på första sessionen fick jag frågan; hur länge tror du att du låg på britsen? Min intuitiva tanke var tio-tolv minuter. Svaret, och verkligheten, var 40 minuter. Men tidsbegreppet är ju även annars mycket flytande, tänkte jag: När jag mår dåligt kryper sekunderna framåt, i flow försvinner timmar, ibland till och med dagar. Tiden, om den nu överhuvudtaget finns, är en nyckfull entitet (ja, vilket ord ska jag egentligen använda…?). Den finns förstås i allra högsta grad i detta jordiska, fysiska tillstånd, den styr inte bara min vardag men allt från start till mål. Efter döden ska tiden, enligt tillförlitliga källor, upplösas. Vad betyder tidlöshet, evighet?

Idag på världshypnosdagen frågar jag mig vilka verkligheter jag ska lita på – den jag uppfattar med mina smått avtrubbade sinnen, eller den jag anar under huden. Jag har nämligen hypnotiserat mig varje dag sedan barnsben, intalat mig gång på gång att det är något fel på mig, att jag dum i huvudet, att jag är en dålig människa, svag, okunnig, osäker, ovärdig. Mycket som börjar på o-. Jag har alldeles uppenbart missförstått hypnosens roll och betydelse. Det är ingenting konstigt med hypnos, ingenting magiskt eller mystiskt. Till och med jag klarar av det, se bara: Jag har hypnotiserat mig nästan till oigenkännlighet. Jag kan det här, jag vet att det fungerar. Jag vet att jag är (o)kunnig, (o)säker, (o)värdig. Ibland är jag (o)rolig.

 

[Ugglan stirrade jag i gulögat i samband med en Fringe-festival i Edinburgh för några år sedan. En imponerande blick]