Andberget ligger som ett grafikblad rakt framför mig. Björkarnas nakna grenar spretar svarta mot en guldbrun kvällshimmel. Då kommer plötsligt en flock, drygt hundra, sidensvansar ivrigt flaxande och sätter sig tätt tätt på grenarna, som noter på ett partitur. Ett cluster av svirr och tjack studsar lätt mot graniten under dem ända tills de, skrämda av en förbipasserande matte med hund, som på ett givet tecken sträcker vidare i skymningen. Följande förmiddag återkommer sju- åtta individer till terrassen där de ivrigt roffar åt sig av frön och nötter. Stjärtfjädrarnas gula vingpennor lyser i det bleka solljuset, vitt och rött skymtar fram mellan mörka fjädrar. Jämfört med gråsparvarnas anspråkslösa vardagsdress framträder sidensvansen här som en mannekäng, stiligt och självmedvetet. Och som en stjärna på catwalken är också hennes tid i strålglansen strax förbi.