Jussi, Pavaråtti, Mustang – idag står Urban i presentationstagen. Urban (alla ekorrar heter Urban) är en pälsklädd varelse som dagligen figurerar på Terrassen och självfallet också på Andberget. Varför han heter Urban är något oklart men det beror troligen på att han är en urban varelse. Sett ur hans mark-, sten-, trädperspektiv är förortens stenkolosser och de rullande plåtlådorna troligen dock av föga betydelse; han ägnar sig i första hand åt gastronomiska upplevelser på det skyddade utskänkningsställe som han döpt till Café Terrace. Här inmundigar han dagligen sina morgonmål, luncher och ibland till och med tidiga middagar, småfåglarna till förtret.
Vanligen kastar han sig in på terrassen via huvudingången, eller rättare sagt över huvudingången, via tallen på yttre sidan, över till körsbärsträdets översta grenar, skuttar ner på terrassmuren, rundar cypressen, tar ett spänstigt höjdhopp upp i äppelträdet och rusar de sista två metrarna neråt längs grenverket mot buffébordet. När snålheten bedrar visheten och magkurret bedövar hjärncellerna ger han sig inte tid att hoppa ner på en stödjande gren utan hänger i stället ner från det lilla mathusets tak. Med baktassarna stadigt fästade i takåsen fäller han framkropp och dito tassar, inklusive nosen, ner över takkanten rakt över smörgåsbordet, och slänger hastigt i sig några frön och nötter för att dämpa den värsta hungern. Efter en stund inser han att magen trots allt fylls på något enklare uppifrån ner, och då kan han kliva ner på den stadiga gren som stiger upp alldeles invid smörgårdsbordet och ställa sig lite bekvämare vid serveringen.
Hans bordsfasoner lämnar en hel del i övrigt att önska; förutom att han står med framtassar mitt i maten drar han sig inte heller för att, i övrigt mätt och belåten, fylla kindpåsarna med några extra godbitar som han sen helt sonika sticker i väg och gömmer nånstans bland tulpanlökar och trädrötter. Inte sällan har han helt uppenbart en framtida naturkatastrof i bakhuvudet eftersom ruljansen mellan matbord och förråd kan pågå i många minuter. Hur hans stackars skalle kan hålla reda på alla gömmor och skrymslen är en gåta. Men om det är någonting Urban behärskar så är det att knäcka nötter så då är det ganska sannolikt att han också, när det är så dags, även knäcker denna lilla minnesnöt. När mathusbordet är tömt och magen inte ännu är fylld tvekar han inte att också ge sig kast med fettkulorna i småfåglarna matrör. Där förekommer inga bordsskick överhuvudtaget eftersom bord saknas. Som en trapetskonstnär under cirkustältets tak hänger han helt mödolöst från baktassarna och mediterar med mat i munnen. Hans livsmantra lyder: nöt-frö-nu nöt-frö-nu nöt-frö-nu.
I motsats till den sävlige och stirrige Jussi på Andberget invid är Urban en blandning av knäppskalle och utryckningsfordon. När han blir riktigt upphetsad trummar den långa ludna svansen ikapp med hjärtslagen. Och det enda som får honom upphetsad är käk. Ekollon helst, men jordnötter och solrosfrön ligger också högt på menylistan. Till och med kex- och brödsmulor, men de passar nog bäst till efterrätt. I somras åt han till och med apelsinbitar som egentligen var reserverade åt fjärilarna. Sån är han, Urban, småstressad och matglad. Nästan som jag.
