Nu är ju det här med fotografering inte alldeles enkelt och självklart. Ja, jag pratar alltså inte om tekniken utan om syftet, bakgrunden, ambitionen. Varför, egentligen, fotograferar jag? Och jag inser ganska snart att det inte finns ett enkelt svar utan många förklaringar som spretar i lite olika riktningar. Och jag märker snabbt att aktiviteten dessutom är inbäddad i en större kontext som inte bara har att göra med tidsfördriv och tradition men som kanske i första hand snuddar vid själva livets mening. Vad är det egentligen med det här skaparbehovet, lusten och kanske tvånget att uttrycka sig i ord och bilder och toner – vem riktar det sig till, varför, hur?

Ett inte alldeles enkelt svar är: fotografiet avslöjar något fördolt. Eller kanske det borde uttryckas så här: Ett fotografi öppnar en dörr inåt i betraktarens själ, kanske bara på glänt, men dock. Men för fotografen själv öppnas både fönster och dörr. Ett slags dubbelexponering uppstår när den konkreta bilden speglar sig mot fotografens eget psyke; inre och yttre bild försöker omfamna varandra. Var det faktiskt det här jag fotograferade? Visst, jag kanske såg och noterade motivet i stort, men knappast detaljernas mängd, valörer och kulörer. Mellan motivet och min hjärna ligger en lins och en låda som vänder ut och in på min verklighet. Efter en stund vet jag inte vad som är incitament och vad som är resultat, vad som är höna och vad som ägg.

Lite annat är det med gårdagens svartvita fotografier. Bara för att de saknar färgpigment placeras de automatiskt i ett speciellt hjärterum dit tankar och minnen leder på smala stigar. Det är känsloladdat och fragilt, nära och samtidigt oändligt långt borta. Men liksom alla andra fotografier lever också de här minnesbilderna sitt eget liv, förändras, förstoras, förminskas. De förstelnade ögonblicken är i själva verket en inkörsport till ryckiga bildsekvenser i tid och rum. Som smått virriga filmsnuttar roterar de vid behov på själsduken och lyser upp rum som stått tysta och tomma och stumma i årtionden. Men fortfarande saknar filmerna pigment.

Jag tror jag vet varför jag fotograferar. Jag fotograferar för att mina sinnen inte är kapabla är hålla fast den snabbt förbiglidande verkligheten på annat sätt, en verklighet som jag är rädd att annars ska försvinna i något slags dimma och dunst. Kamerans knäppande bevarar visserligen bara en försvinnande liten del av tidens oändliga bildflöde men de pixlar som fångat ett motiv börjar genast ställa in sig för min kontaktskapande kropp. Det mesta avvisas spontant och bestämt, somt kan accepteras, och bara några enstaka bilder spänner musklerna och stärker självförtroendet. Men de bilderna har å andra sidan en livskraft som i bästa fall bär både genom dystra dalar och regniga nätter.

Min kamera kanske inte tänker men jag tänker ganska mycket genom min kamera. Där ord och toner inte räcker till kan kameran förse mig med tankestoff och ögongodis. När jag ser på de svartvita fotografierna från barndomens somrar i Hangelby fylls jag tidvis av en svårgripbar nostalgi. När jag idag själv fotograferar späder jag på detta mentala bildbråte med motiv som kanske har sin drivkraft i det förgångna men som nu har en klar riktning framåt, uppåt, inåt. Det jag missade eller saknade som barn kompenserar och kompletterar jag som pensionär med ett färgstarkt bildflöde som inte bara ögat hungrar efter men som hela min varelse är i så stort behov av: motiv som hänger ihop, bilder som kommunicerar på båda sidan om huden. Fotografier som smeker själen.

Mina barndomssomrar under 1950-talet upplevde jag i Hangelby, Sibbo, där mina föräldrar hyrde en stuga av familjen Ahrenberg. Trädens tysta sus i kvällsbrisen, glittrande vattenspeglar, dammiga sandvägar, söta vildhallon,  blodröda blåbär och hemlagad fil – hur annorlunda var inte dessa eviga dagar och nätter jämfört med Skatuddens spårvagnsgnissel, bakgårdarnas mattpiskande och hissens rasslande mellan våningarna. Hudlös mötte jag dagen och i huden söker jag orden och bilderna än i dag.