Vad skapar mening i tillvaron, vad får min oroliga själ att inte bara tillfälligt lugna ner sig men också nyfiket vädra morgonluft? Ja, inte är det tv-tittandet även om det någon enstaka gång flimrar något vettigt också där förbi. Betydligt mera humörstriggande är radions utbud men också på den fronten åstadkommer ett mekaniskt påslag av ljudmattan i värsta fall bara en smått bedövande tidstjuvseffekt. Passivt tittande och lyssnande kan förvisso nollställa hjärna och hjärta och fungera som tillfälliga hållplatser, men för att snudda vid verkligheten under huden måste blick och öron och alla andra sinnen självfallet vändas inåt. Det är här läsningen kommer in i bilden.
Lite på samma sätt som det ständigt pågående programflödet i TV och radio lätt kan dränka vem som helst, finns det en risk att också bokens bokstavsparader och meningsmängder drar luften ur läsaren och i värsta fall stryper all blodtillförsel mellan hjärnans hemisfärer. Allt från ett obegripligt språk, en främmande kulturell kontext och svårtolkade och kryptiska tankegångar, till ett innehåll och en berättelse som helt enkelt inte väcker någon genklang i det inre, inte projicerar några vettiga och tolkningsbara bilder på inre sidan av pannloben – motstånden kan vara många och svårgripbara.
Jag har visserligen en välfylld bokhylla men mitt intresse för läsandet har alldeles speciellt närts av mitt eget skriftställande. När huvudet är tomt och det ekar i meningskorridorerna frågar jag mig vad det hela egentligen handlar om. Och så småningom har följande förklaring långsamt tonat fram, som fotografiet i det gammaldags framkallningsbadet: Jag skriver för att locka fram de motiv som annars skulle förbli svarta. Eller kanske vita. Först kommer orden och meningarna, sedan bilden och insikten. Just så bakvänt är det. Och kanske läsandet handlar lite om samma sak; att framkalla inre bilder som på något plan är en del av mig själv men som blir synliga först när jag slukar bokens, eller tidningens, ord. Det är som om själstapeten skulle vara impregnerad med något slags framkallningsvätska som aktiveras av ord och meningar och sen på något obegripligt sätt bildsätter mitt inre landskap. Jag kan inte tänka mig någon annan förklaring än att det är en gudomlig gåva försedd med änglastämpel – ett slags gratistitt i evighetsspegeln.
Idag på Internationella läskunnighetsdagen vill jag lyfta fram just den här aspekten av läsandets fröjder: Bokens mening som lockar fram livsmening.
Foton: Mannen med dagstidningen fångade jag på en gata i centrala Florens. Och flickan som bläddrar i boken är fotograferad på Helsingfors Bokmässa.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.