Vi bär dem alla – maskerna. Och då talar jag inte bara om dessa ansiktsskydd som världen är full av idag. Nej, det första jag gör på morgonen är att fixa masken; duschar mig, tvättar, putsar, rakar, smörjer. Och packar sedan in alltsammans i lämpliga fodral: tyg, lager på lager. Och till sist: accessoarerna – glasögon och klocka, dock ingen ring i örat, inget halsband. Men som kronan på verket ibland lite väldofter, men bara diskret. Vilket får mig att livligt förundras hur tider och seder förändras: I mitten av 60-talet var det självklart att en tonåring som hängde med i beatsvängarna på skoldanserna kunde dofta Tabac. Idag är det bara gamla gubbar som luktar Tabac, dessutom ofta alldeles för generöst påsprutat. Hur förklarar man det – att gårdagens ungdomsdoft är dagens gubbfavorit? Jag förstår ingenting.
Tiderna förändras men vissa masker följer liksom bara med, vissa beteenden och tankemönster kan jag inte tvätta bort. Som något slags själsliga tatueringar hänger de kvar, år ut och år in. Det är kanske inte så farligt, kanske det är helt naturligt och vanligt. Men det finns ju också människor som förvandlas till något som rimligtvis inte mera kan existera eftersom tiden de lever i har passerat för länge sen. När masken tagit kontrollen över hela personligheten. En av de allra märkligaste människor i det hänseendet hette Herr L och levde sitt liv på en avdelning för kroniska mentalvårdspatienter på Ekåsens sjukhus. Av någon anledning blev vi nästan bästa vänner. Det intressanta med Herr L var hans mentala habitus: Det hörde nämligen hemma i sent 1700-tal och vid behov (på patientfester till exempel) klädde han sig i något som påminde om en gustaviansk slängkappa och diverse andra fladdrande tygstycken, och så utstyrd framskred han på festgolvet med självklar elegans nådigt nedblickande på oss stackars dödliga. Jag var helt fascinerad. Jag kände ju dock något till Bellmans tidevarv och tycktes mig i Herr L:s sällskap förflyttad till ett annat århundrade, ett annat land, en annan kultur.
På sitt patientrum var han dock inte den samma uppblåsta aristokraten men upprätthöll, med darr på ribban, något slags tidsenlig 1700-tals överdriven servilitet. Och i sin grandiosa generositet överräckte han åt mig vid ett par olika tillfällen gåvor som han själv tillverkat. Och det var inte vilka presenter som helst. Bäst kan de människoliknande dockfigurerna han knåpat ihop i arbetsterapin, och som han så stolt överbringade, beskrivas som vadderade lik. Men det är förstås min egen simpla amatörmässiga produktbeskrivning. Enligt honom själv representerade de troligen kunglig konsthantverksproduktion på högsta internationella nivå. Jag bugade, tackade och framstammade min underdånigaste uppskattning för den oförtjänta ynnest som jag, den uslaste av alla usla medborgare i riket, på detta sätt blivit måltavla för. En kort tid förvarade jag de skräckinjagande figurerna i en garderob innan jag slutligen förpassade dem dit de hörde hemma – i graven.
Jag tänker ibland på Herr L och undrar vem han egentligen var, bakom 1700-tals maskerna, bortom det graciösa kroppsspråket, armviftandet och nådiga bugningarna. Rimligtvis mådde han bäst när han befann sig i sin självkonstruerade tidskapsel, kanske på lite liknande sätt som Kerttu Horilas Törnrosa här på bilden under. I 99 år och 364 dagar sov Törnrosa i slottet bakom en ogenomtränglig törnhäck, men den sista dagen – som kanske var en måndag – kom prinsen och då började törnen blomma som aldrig förr, drömmen sprack och allt var igen som det från början var tänkt att vara.
Vad lär jag mig av allt detta? Jo, att människan bär på en massa masker, och att det bara är på så vis vi lär oss att så småningom avstå från dem. I evigheten ska vi alla vara avklädda allt som dolt vårt innersta och äkta jag, som en gång Adam och Eva i Paradiset.
Fotografierna är tagna i Sinkka – Konstmuseet i Kervo (Kerava). Konstnären som skapat figurerna ovan heter Kerttu Horila. Utställningen Women, Masks and Wilderness är öppen 5.9.2020 – 10.1.2021.
