Grattis Leonardo di ser Piero da Vinci! Idag är det 569 år sedan du föddes – ett mera ojämnt födelseår får man söka efter! Jag skulle knappast ha noterat det annars men så tyckte jag att mitt foto av den eleganta emun (taget i djurparken i Benidorm i östra Spanien) färg- och stilmässigt påminner om dina teckningar i gulockra och sandbrunt. Och därför slog jag upp lite fakta om dig och upptäckte detta med födelsedagen. Grattis alltså!

Men jag kunde ju lika gärna gratulera mig själv också, inte för att jag kan teckna eller måla eller uppfinna, men för att jag ibland, (ibland!), kan skapa fotografier som är något mera än rena rama avbildningar (”kuka se kissan hännnän nostaa jos ei kissa itse!). Det handlar inte om någon medfödd konstnärlig begåvning men kanske om resultatet av flitigt övande och dagligt knäppande (ca 15.000 foton per år). Som sagt, och det måste erkännas, sällan blir resultatet riktigt bra. Min kvalificerade gissning är att 80% av mina fotografier är mediokra och alldagliga, 10-15 % har hyfsad kvalitet och kan användas i tryckta media och på bloggen. Men det är nog bara högst fem % som höjer sig över mängden. Just det: 5 av 100 fotografier sparar jag i lämpliga mappar på datorn för kommande bruk, resten fungerar som visuellt avfall och, i värsta fall, som varnande exempel.

Med detta vill jag idag på WORLD ART DAY ha sagt att allt medvetet konstnärligt skapande ohjälpligt medför också en hel del slaggprodukter. I själva verket är det just detta som skiljer amatören från proffset; amatören nöjer sig med det halvgoda, den seriösa konstutövaren gräver djupare, försöker mer, börjar om. Som du, Leonardo, gjorde. Tvivlade du någonsin på din förmåga, eller förlöpte det mesta som på Strömsö? (Strömsö är en plats utanför Vasa här i Finland där allt man skapar blir perfekt redan vid första försöket).

Mycket handlar om blicken, har jag förstått. Att se. Men jag har upptäckt ett paradoxalt fenomen: Först knäpper jag en bild, sen efteråt ser jag finesserna. Jo, jag anar kanske saker och ting och tänker mycket på kompositionen, men det är som om ögonen skulle öppnas först efteråt. Nånting liknande är det med skrivandet; först kommer orden och meningarna, sedan dyker tanken och insikten upp mellan raderna. Skapandet är ett trolleri, ett slags verklighetsframkallning. Jag gissar att du också ibland blev förvånad över vad som uppenbarade sig på duken eller pappret? Som jag idag, när jag plockade in bilden av emun från den separata hårdskivan till datorns stora skärm. Och det var då jag tänkte på dig och dina fenomenala teckningar. Tänk att det råkade ske just idag – på din 569-årsdag!