Skärtorsdag i Valencia Biopark. Skär som kommer från det fornnordiska namnet för ren, vacker, klar och blank men som också förekommer i ordet skärseld, denna fantasieggande plats/situation som vi alla människor enligt katolikerna genomgår efter den fysiska döden på väg mot evigheten. Vår dag börjar ljus och löftesrik, med kroppens tvagning, bröd och dryck, och många ving- och pälsbeklädda varelser i tankarna.
”En dag, ett liv”, tänker jag ibland. Varje dag startar livet på nytt, inte från noll men ändå på ungefär samma sätt varje gång. Här vid ingången bland förväntansfulla och förmiddagsfrächa barnfamiljer slår det mig att också ett djurparksbesök är som ett liv i miniatyr: Vi går in genom samma portar och går ut genom samma utgång. Men där emellan rör sig alla på gångar och stigar efter eget huvud och hjärta, ackompanjerade av en stillsam kakafoni av skratt och rop och mycket småprat, och bara ibland avbrutet av en skärande gråt. Allt flyter i normala fall självklart framåt men nu i Stilla veckan känns det plötsligt som om dagarna inte skulle räcka till, att någonting oundvikligt kommer i vägen och stör den stilla lunken. Att jag står inför ett beslut, en korsväg, att jag måste välja riktning – det som djuren gör instinktivt och synbarligen helt mödolöst.
Jag, och säkert mången annan, står och vacklar mellan en välbekant gårdag och en totalt okänd morgondag. Detta okända, oförutsägbara, kanske också oundvikliga, är inte bara ett rött skynke eller en synvilla men också en lockelse, ett löfte. Ungefär som när hunger och törst öppnar för mättnad och otörstlighet – ett mellanläge, en balansgång. Djuren lever i nuet men jag är redan i morgondagen, nästan i evigheten och det gör mig kluven, obeslutsam, orolig. Ibland önskar jag att den djuriska naturligheten kunde ha ett lite stadigare grepp om min mänskliga onaturlighet.
Flamingons torsdag är ständigt skär, i dubbel bemärkelse. Renputsad och bukfylld står den stadigt på ett ben, troligen trygg och omedveten om det mörker som snart sänker sig. Den tänker knappast att varje dag är en övning i livskonst och att Stilla veckan är en årlig repetition i konsten att dö. Och det gör nog inte heller giraffen, elefanten, buffeln, lemuren, zebrorna, fiskarna och alla de andra här i djurparken – deras evighet är här och nu. För dem finns ingen ångestfylld okänd död, bara en skön, välbekant lång svart natt.
