Den här tiden, i slutet av september, skulle vi egentligen ha packat reseväskorna för en tripp till Portugal och ett internationellt seminarium inom psykiatri. Men det blidde ju av kända orsaker inget av det. (Inte av det heller, kan jag väl lite trumpet tillägga). Det är många länder vi inte har rest till i år. Faktiskt alla. Ett slags prestation det också. En anti-prestation. Så jag gör som nästan alla andra, jag turistar i hemknutarna. I Hertonäs strand. Här bor jag sedan åtta år tillbaka. På Andberget, sjutton meter ovanför havsytan. En fågel som flyger ovanför huset ser huvudstadens centrum i väster, skymtar Sverige-båtarna på Skatudden och Södra kajen, och Johanneskyrkans två spiror i bakgrunden. Längre fram till höger breder Brändö ut sig, till vänster skymtar Turholm och lite längre bort, utanför bild, ligger Degerö.
I Hertonäs strand sover tiotusen människor varje natt, lite längre norrut, bortom metrostationen, slumrar gamla Hertonäs. Från Andberget till metrostationen går jag på tio minuter, eller cyklar på fyra. Från Hertonäs är det sex metrostationer till Järnvägsstationen och det avverkas på drygt tolv minuter. Detta är koordinaterna för världens centrum, härifrån tar blåggen, och jag, daglig sats.
Men idag står jag stilla, låter kroppen vila, tanken flyga – eller närmast flaxa som en kolibri fyrtio meter ovanför berget. Du ser trapporna där till vänster? Dem brukar jag småjogga upp för, kanske inte varje dag, men nästan. Fyrtioåtta trappsteg är inte mycket men tre x fyrtioåtta är redan hundrafyrtiofyra. Och fem gånger fyrtioåtta är tvåhundrafyrtio (säger kalkylatorn). Men då dunkar hjärtat nästan farligt högljutt och tungan hänger som slipsen. Tittar du riktigt noga kan du nästan se mig – en lite blå prick strax till vänster om de översta trappstegen. När jag skriver den här texten står jag däremot vid skrivbordet ett par meter från fönstret vid den turkosa terrassen i huset mitt i bild. Där blickar jag ut på berget mellan en tall, en rönn och några prydnadsträd av obestämt ursprung och namn. Och det är här Jussi, Urban, Foxtrot, Mesterton, Frankenstein & Co lever loppan (speciellt Urban verkar ha mycket loppor – han putsar och kliar sig alltsomoftast).
Det är lite märkligt att den hängivna centrumhelsingforsaren bor nästan mitt i naturen. Men så krävdes det också drygt trettio år i Österbotten (Vasa mest) för att skaka av sig den trånga livsvästen, den som fjättrade mig vid ett litet område runt huvudstadens absoluta centrumkvarter. Hertonäs strand erbjuder både huvudstadens närhet och naturens, och här på Andberget, några meter från våra fönster och terrassen, övar jag mig i att fånga det lilla livets stora motiv (eller kanske det är det stora livets små motiv)? Allt är relativt men ett är ganska säkert: Hittar jag inte livets mening här så hittar jag det inte heller utanför landets gränser. Idag på internationella turismdagen leker jag därför turist i hemmiljö, går ut på berget och låtsas att jag står på Kilimanjaros topp, eller snubblar omkring i Amazonas djungler. Det enda som behövs är lite fantasi och en kamera. Och en tro på att varje dag är viktig, att den är en gåva, och att också jag har ett uppdrag.
Alla foton är tagna med drone-kamera av sonen Lucas, ljus- och ljudsättare som bor i Stockholm och som jobbar i huvudsak inom showbiz.
