Vad betraktar dessa människor egentligen, vad är det som fångar deras uppmärksamhet? Nå, det enkla och omedelbara svaret är: Klockspelet på Rådhusets vägg på Marienplatz i München. Det klingar igång varje dag klockan elva och tolv med att ett antal mänskliga figurer, och en och annan häst, i gamla fantasieggande munderingar sakta börjar rotera där långt ovanför allas våra huvuden och som sedan, efter femton minuters mekanisk snurrande, avslutas med att en gyllene tupp gal tre gånger. Ett tusental turister, och troligen en och annan stadsbo, ser alla samma föreställning och hör samma ljud och ändå vågar jag påstå att vi visserligen delar samma upplevelse men gör det på tusen olika sätt. Enbart genom att betrakta åskådarnas blickar ser man stora skillnader, hur ska då inte de inre bilderna skifta?
På World Humanist Day står människan i centrum, och alldeles speciellt den humant agerande människan. Lexikonet förser mig med alternativa betydelser. Human = mänsklig, människovänlig, god, barmhärtig, förstående, hygglig, mild, vänlig, tolerant, tillmötesgående. Och härifrån backar jag ytterligare ett steg och tänker på människans uttryck, minspel och kroppsspråk. Se bara på den där killen i mitten: vilka inre bilder grasserar i hans hjärna, vilka speglingar orsakar klockspelets figurer i hans själ? Jag anar en tveksamhet, en viss oro, kanske en begynnande rädsla? Lillasyster till vänster ser inte överhövan imponerad ut och killen till höger tar det hela med storabroderns självklara ro. Vad föräldrarna tänker och uttrycker är däremot dolt bakom sociala konventioner och, kanske, kulturella barriärer.
För enkelhetens skull kan jag kanske få tänka att den bild näthinnan fångar är den samma hos alla människor. Alla åskådare på torget i sydtyska München ser ett klockspel med historiska kopplingar där högt uppe på Rådhusfasaden. Men deras inre bildvärld skiljer sig troligen väldigt mycket från varandra. Minnen, gamla upplevelser, erfarenheter, känslor och aktuell hälsa, kunskaper och brist på kunskaper – allt detta och mycket annat därtill bidrar till att hjärnan möblerar om på den inre scenen vilket i sin tur resulterar i att vi alla som står där på detta historiska torg tittar på samma sak men får helt olika upplevelser av föreställningen.
Och så här på Världshumanistdagen gör jag en förenklad bild av livet på och under huden. Från barnets spontana känsloyttringar, syn- och hörbara för de flesta, blir vi människor allt bättre med åren att dölja våra inre bilder, vår inre biograf. För det är väl ändå kanske uppenbart att bara en bråkdel av vårt individuella liv försiggår utanför vår kropp. Det mesta och bästa, och tyvärr också det sämsta, utspelar sig under pannloben, någonstans mellan fot och flint. Så kanske det i alla fall är lika så bra att vi inte går omkring hudlösa som levande filmföreställningar, öppna för alla att ta del av vår inre scenografi och dramaturgi som ibland verkar ha varken huvud eller fötter. Men nog en kropp.
Foto: Marienplatz i München har en historia från sent 1100-tal. Här ligger bland annat Neues Rathaus känt för sitt magnifika Glockenspiel som består av 43 klockor och 32 figurer i naturlig storlek och som skildrar Münchens dramatiska historia. Marienplatz är även känt för julmarknaden Christkindlmarkt.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.