En bild säger mer än 1000 ord. Ingen vet riktigt vem som sade de orden, och valde just den ordningsföljden på orden, men troligen har en massa människor tänkt och sagt just precis så. Ord talas, bilder är (i bästa fall) talande. I motsats till de flesta andra språk är bildspråket dessutom universellt även om tolkningarna förstås är lika många som bildbetraktarna. Och då kan man helt stillsamt och berättigat undra om det faktiskt finns någon minsta gemensamma betydelsenämnare. Egentligen. Om 10.000 människor ser en bild och inte ens 1000 ord per man räcker till att förklara vad man sett så är vi redan uppe i 10 miljoner ord och troligen mycket mycket mer.
Sånt kallas för snarvel, sladder eller kanske pladder och påminner om den kommunikation som pågår i en större myrstack bara med den skillnaden att i myrstacken är det ordning och reda, i människostacken är det oordning och oreda. Eller ord-rea skulle någon fiffikus säga. För visst finns det ett oerhört överflöd av ord i svaj i denna värld. Ja, inte ord som sådana, de är väl någorlunda inventeringsbara, men ett överflöd av upprepade meningslösa fraser, tjafs och trams.
Dem skulle man dock ännu kanske stå ut med, med dessa så kallade pratsprutare alltså (som ingenting har med graffitikonstnärer att göra) men när de börjar använda orden till att tänja på sanningen uppstår diverse problem. Och etter värre blir det när man också helt kallt börjar svänga ut och in på innehållet så att man till slut inte vet vad som är bak och vad som är fram, vad som är rim och vad som eventuellt är reson. I den situationen citerar man gärna den förtvivlade restaurangchefen som undrar var kunderna befinner sig: nu är grodans lår dyra! De är i sådana ögonblick man skulle önska att mänskligheten hade tillgång till ett klart och tydligt och tolkningsfritt bildspråk som varenda dumskalle begriper. Bilden av en stol skulle betyda stol. STOL. Inte fyrbent manick, inte magisk stålkonstruktion, inte tygbeklädd taburett (dessutom betyder taburett statsrådspost eller statsrådsämbete och ett sånt besitter man bara symboliskt).
Och apropå symboliskt. Med ord kan man säga en sak men mena nånting helt annan. Den oskuldsfulla noterar knappast något märkvärdigt i uttrycket och så var det tjuven som lade vantarna på handskarna medan den brottsbenägna får något lystert i ögonen. För att nu inte tala om uttrycket att bli eld och lågor. Där skiftar nog de inre bilderna lite beroende på om du är en lottovinnare eller pyroman. Och vilka hjärteknipande inre bilder fladdrar inte framför vissa gråtmilda ögon när de får höra att så länge konstnären är liten och obetydlig suger han mestadels på ramarna.
Nej, det är ett riktigt katastrofalt dilemma detta med kommunikation och dialog. Skulle det inte vara så viktigt att tala kunde vi ju kollektivt hålla käft. Men i tystnaden framkallas som bekant alla möjliga och omöjliga inre bilder och då är vi där igen: När tystnaden talar ekar det i stället djupt nere i själsbottnen. Och så där rullar det sen på i all evighet. Eller åtminstone så länge denna vår gamla jord roterar. Ingen ord-ning alls.
Mera komprimerat struntprat i nyutkomna MAO’S LILLA BLÅA – se annons ovan i bloggen. Fotografierna är tagna för tre veckor sen på Mallorca, rättare sagt i Museo Sa Bassa Blanca nära Alcúdia i norr. Modern konst, en stor skulpturpark, rosenträdgård, observatorium, café och en spektakulär huvudbyggnad – alla gånger värt ett besök!
