DJURISK LÄSNING
Apropå dagens internationella boktema – WORLD BOOK and COPYRIGHT DAY – kommer jag här till slut med en oförskämd reklampaus. Bara för någon vecka sen gav jag ut en ny liten (148 x 105 mm) bok i serien Mao’s miniatyrer och som jag gett det tvetydiga namnet Mina djuriska sidor. På drygt hundra sidor har jag klämt in ett femtiotal djurporträtt och försett dem med mer eller mindre relevanta texter. Både texter och bilder har i allmänhet figurerat i blåggen den blå, dock sällan i de här kombinationerna. Av detta följer att det i bästa fall uppstår en intressant spänning dem emellan, även om det kan vara nog så svårt att avgöra till vems förmån det sker. Det tilltalar nämligen min tidvis lite virriga hjärna att se vad som händer när text och bild inte alldeles självklart gnider sig mot varandra. Och som så många andra projicerar jag gärna mänskliga egenskaper på djur, som om de skulle vara en central del av min mentala värld (vilket de ju på många sätt också är). Lemurerna här ovan, till exempel, är ju helt klart ett coolt gangstergäng som just har intagit en flottig middag och nu gör sig beredda för kvällens barrond i city, väl medvetna om att det har sina randiga skäl och rutiga orsaker. Vilka de orsakerna och skälen sist och slutligen är kan man förstås spekulera över, men att någonting lurt är på gång är väl ändå ganska självklart?
Böcker, även små, är kul att läsa och nästan ännu roligare att skriva. Här några plock ur Mina djuriska sidor. (Se även reklampuff här ovan).
Jag tänker på alla dessa författare som skriver texter som kan förändra människors liv, och på kompositörer som tonsätter odödlig musik – inte utgående från djup kärlek och euforiska känsloupplevelser utan från botten av en svart sorg, från hudnära brister och obegripliga förluster.
Men så finns det en annan tystnad, en mera svårgripbar och framförallt svårsmält version av uteblivna auditiva inputar. Det handlar om alla dessa röster som tonar bort i tillvarons brus och som varit en självklar del av det ljudcollage som omslutit min själ; före detta arbetskamrater, vänner i förskingringen, individer i det kulturella lapptäcke som i många år värmt min kontaktsökande varelse, en och annan släkting, och inte sällan tillfällighetsbesökare som lämnat oförglömliga intryck på relationskartan. En distinkt och välkänd ljudmatta har så småningom ersatts av en grådaskig och halvtrasig ljudkuliss.
Drömmen – det säger forskare – fungerar som ett slags retningsskydd runt den sovandes psyke och skärmar av de intryck dagen fört med sig. Men drömmen tjänstgör också som en känslig hinna mottaglig för mentala bilder, stillbilder lika väl som rörliga motiv. Ja, ibland kunde man kanske jämföra drömmen med en videosnutt eller en trailer.
