Om lättheten att fiska fotomotiv i Fiskars

Det brukar bli ett besök per sommar i Fiskars bruk i Pojo. Stämningen, miljön, byggnaderna, konsten, caféerna – en liten värld i den stora världen. Historiens berömda vingeslag ses och syns överallt men samtidigt öppnar sig framtidens fantasibilder i utställningshallar och hantverksbutiker. Morgondagens vardag och gårdagens helg slingrar sig om varandra, tiden tänjer och stretchar, och med åskmolnen sakta hopande bakom den ståtliga huvudbyggnanden från 1818 är det som om tillvarons fokus skulle koncentrera sig just hit till byn i Fiskars. Det är på en gång lite främmande men samtidigt välbekant. Och jag tänker mig att när vi redan farit härifrån i vår moderna gasdrivna bil, och kvällens dunkel breder sig mellan park och stam, så sveper en och annan gårdagssjäl helt självklart och mödolöst mellan vägg och plank. Livet, det synliga och lite mindre synliga, lockar och leder men märkligt lite stannar kvar i minnet. Eller kanske det bara gäller mig. Kanske det är därför jag måste knäppa med kameran för att själv inte bli helt knäppt.

Vinjettbilden:  Den lilla figuren på golvet är skapad av Tommy Toija och heter på finska Minäkö? (Menar du mig?) & Huvudbyggnaden i Fiskars, det sk. Stenhuset, byggdes under  åren 1816–1818. & Under sommaren pågår i byn ett flertal konstutställningar och här finns förstås också  utrymme för eget skapande. & I gränsmarkerna mellan asfalt och park uppstår ibland konstverk som lika bra kunde kallas naturverk. & Förfallet av en del byggnader föjler det naturliga skapandets principer: i snigelfart övergår en en gång handgripligen murad tegelvägg till en besjälad självbespeglingsyta för snabba förbipasserare. Tiden som tongivande trollkonstnär.