Det behövs så lite för att det ska bli fel. Eller rätt.

Som nu till exempel det här med fred. Mången tänker då genast på Fred. Och den språkkunniga associerar förstås till pax varvid det hörs en diskret hostning och någon plockar fram en liten ask med den nämnda pastillen. Och då rycker den lomhörde till: Bastiljen – där var det ju revolution! Men sen serverades det säkert franska pastiller som plåster på såren. Utom åt dem som tävlade På spåret, för där var det Fred som var rik på på förklaringar och kluriga ordvändningar som Luuk-tade snobberi och språkbriljans. Fred som alltså är rik på det mesta är sig själv närmast fast han talat sig varm om risken att bli själv i ett samhälle där banden till släkt och vänner brister trots en fredlig utveckling i två hundra år. Kanske han tänker på Giannis Kyriakopoulos karikatyrteckning där betraktaren lite från ovan ser en nästan folktom fängelsegård omgiven av en massa höghus och gator smockfulla med bilar. Inne på fängelsegården plockar en intern äppel i äppelträden, en annan vattnar blommor, en tredje sitter och läser en tidning, en fjärde mediterar på gräsmattan, en femte och sjätte kastar boll till varandra. Och så vidare. Att vara själv är i bland en stor lycka. Åtminstone jämfört med alla dessa interner som är inlåsta i sina plåtburkar i en rusningstrafik som står stilla.

Så innan man paxar för fred så gäller det att tänka till både en och tre gånger. För det måste man göra om man inte har ögon i ryggen. Om man inte har ögon i ryggen kan man hälsa hem. Alla krig börjar med att någon som inte har ögon i ryggen blockerar gatan där jag försöker passera. Det är klart att man blir förbannad på så självupptagna typer som inte bereder plats för Herran! Berg sjunken djup stån upp är väl det minsta man kan begära, tro inte nåt annat! Ögon i ryggen och ögon för situationer. Allt handlar ju dock om små små justeringar. Konstnären kan det här med perspektiv och infallsvinklar. När han vill måla nyfikna män i fönstren på andra sidan gatan ställer han bara nakenmodellen strax innanför sina höga ateljéfönster och vips! har han lockat till sig en hel bunt fredliga och fryntliga figurer som föga vet att deras fridsamma tillvaro snart är till ända. För det är nakenmodellens: till ända. Och så här kan man hålla på, vända och vrida på orden och jorden, böka och stöka: Ständigt öppnar sig nya fallgropar, ord snärjer vristen och fallet blir ofta stort och det enda man hör är ett borttonande falleri och fallera mellan tankestupen allt medan ordskredet fullkomnar katastrofen (såvida man inte mot förmodan anammat den jubilerande alpinisten goda råd: Hellre fira än falla).

Nej, det är alldeles uppenbart att någon frid i sinnet i allmänhet eller fred på jorden i synnerhet icke är att förvänta så länge som orden fungerar som något slags slagträ i den billiga språkrabatten. Vi måste hitta på något effektivare sätt att kommunicera. Jag föreslår tyst tankeutbyte. Tyst, inte tyskt: Kinder und Narren sprechen die Wahrheit. Men det där var ju inte så dumt! Kanske lösningen på alla våra verbala snedsteg är denna: Låtom oss avsäga all titulerad, förnumstig och kvasiklok retorik och i stället iklä oss den långa löjliga narrkåpan och så rustade framspotta våra åsiktsfloskler allom till rättmätig eftertanke och stor munterhet. Ja, det ska jag göra! Frid vare med dig! Och Fred – ordrik på spåret.

Foto: Bästa vännen Jussi dök lite överraskande upp på Andberget framför våra fönster på självaste nyårsaftonen, mitt i duggregnet. Där satt han och småhuttrade i sin småblöta päls, och när han mediterat färdigt fortsatte han sitt gräsligt enformiga ätande. Gott Nytt År Jussi, kul att du fortfarande hälsar på ibland! En fridsammare varelse får man söka efter.