Ödsla lite tid på liten ödla
Här i Stresa, vid Lago Maggiore, ser man dem överallt och framförallt på solbelysta stenmurar och -väggar. Eller rättare sagt: man ser dem egentligen inte alls, bara när de bortskrämda blixtsnabbt försvinner in i håligheter och buskage. Ödlor är eleganta varelser, självmedvetna och självupptagna, glupska och lata på en gång. Men det är kanske bara som jag inbillar mig? Småstiliga är de dessutom, glänser i grönt och diverse rostbruna nyanser. I motsats till ormarna har ödlor ögonlock vilket gör dem nästan vänliga till sinnes, åtminstone i mina ögon. Jag undrar vad de egentligen tänker på? Ödlans hjärna innehåller nämligen tolv par hjärnnerver vilket visserligen i värsta fall låter lite småtrassligt men i bästa fall hjälper till att snabbkoppla synapserna med fart och fjång. Pojködlor har dessutom ett alldeles speciellt trumfkort: två penisar. När den ena är lessen kanske den andra är på humör? Men i ett avseende är jag väldigt lik en ödla: inte heller jag kan springa och andas samtidigt. Det är därför ödlan ofta ligger blickstilla – för att andas och ta igen sig. Och det är därför också jag tar mina minipauser mellan de kreativa snedstegen i ordrabatterna, även jag måste pusta ut ibland.
Ja, och så har vi förstås ytterligare en sak gemensam, ödlan och jag: Det går uppåt väggarna för oss båda.
