Minne av Marie A
Det var en dag i månaden september / då under plommonträdet tyst och öm / jag höll den kära, höll den stilla, bleka / i mina armar som en ljuvlig dröm.
Visor om hösten finns det många av, nostalgiska, klarsynta, ibland dimmiga och skumma. Bertolt Brechts dikt Minne av Marie A, och här tonsatt av mig, är drömaktig, förbiglidande som ett moln. Och det är just molnet som påminner honom om henne.
Och över oss i blåa sommarrymden / där var ett moln. Jag såg det länge, å, / det sken så vitt, så oerhört där uppe. / Men jag såg upp, och det var borta då.
Och jag tänker spontant på prins Eugenes berömda målning Molnet (målad på Tyresö 1895) – ett ensamt majestätiskt moln bakom träd och kullar. Eller på alla dessa sommarmoln som aktiverade barnets fantasi – ett ansikte, en drake, en svan. Det var någon som skapade konst på himladuken, spontant och ständigt. Senare har dramatiska molnformationer över stadshorisonten lockat mig till fotografiska eftertryck. Men annars är himlen ett svårfångat fotoobjekt, alltför ofta alltfört upplyst, eller där emellan genomgrått och jämntrist.
Sen dess har många månader och dagar / förflutit stilla, vandrat tyst förbi. / Nerhuggna är väl plommonträden frågar du: / Var är hon du var förälskad i? / Så svarar jag: Jag minns det inte mera. / Jo, visst förstår jag vad du menar men / jag minns ej ansiktet, jag vet ju bara, att jag har kysst det, och det var länge sen.
Det är märkligt, och hoppingivande, att till synes små detaljer kan väcka stora känslor till liv. Jag tänker ofta på hur enskilda ord kan få en mening att blomma, hur en enskild inre bild, kanske svårbeskrivbar och diffus, kan stapla upp en hel räcka av meningssammanhang. Ord och bilder som koder, som representationer för nånting oändligt mycket större. Som livet i ett koncentrat.
Men också kyssen skulle varit bortglömd, / om inte molnet hade varit där. / Det molnet minns jag och ska alltid minnas; / det var så vitt, det kom från högre sfär.
Hösten är både ett bokslut och en kulmination, för årstiderna, för livet. Men aldrig ett definitivt slut. Tvärtom förebådar dessa röd-gul-bruna löv och höga, klarblåa himlar, att andra tider stundar, att det är dags att gå vidare, dags att se inåt, odla själen, föda anden. Jag måste tillfälligt våga släppet greppet om kameran och i stället tro att mina ord kan måla bilder av landskap dolda under huden. Kanske det är just det jag fruktar mest av allt; att bara ha min egen själssörja framför näthinnan, att fastna i alla katastrofala hotbilder som ruvar när och fjärran. Det är svårt att le och skratta när åskmolnen tornar upp sig, eller för den delen känna skaparkrafterna pittra i kroppen när den egna och närståendes hälsa fallerar. Att livet är meningslöst betyder väl ordagrant att livet saknar ord och meningar, att tystnaden tilltar. Och det kan vara nog så påfrestande att uppleva. I sådana stunder brukar jag luta mig mot tanken att jag är skräddarsydd för denna kropp, för detta liv i denna tid, och att det i sig är ytterst meningsfullt. Och det helt oberoende av väder och vind, hälsa och ohälsa, synlighet eller osynlighet.
Kanhända blommar plommonträdet ännu; / sitt sjunde barn har kanske kvinnan fått. / Men molnet fanns där bara i minuter; / när jag såg upp hade det förgått.
[Svensk tolkning: Johannes Edfelt].
Sången finns inspelad på albumet Visum med Matteus Blad som solist och en orkester under Martin Segerstråles ledning. Lyssna på ljudexempel nertill i bloggen eller gå in på Spotify. Fotot är taget mot Helsingfors horisont och manipulerat i Photoshop.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.