Veckans foto är från spanska staden Valencia där gatuartister av olika slag försöker fånga turisternas intresse. När jag nu plockar fram bilden (som togs 2017) tänker jag på hur mycket som går snett när och om jag bara använder mitt huvud. Eller inte alls använder mitt huvud. Vardagen kräver en ständig balansgång mellan hjärna och hjärta och hur svårt är inte det i synnerhet när kunskap och fakta ständigt varierar. För att inte tala om känslornas vågspel – storm och stiltje i en salig blandning. Hjärnan kan jag kanske på något sätt styra men hur är det med känslorna, när ska de få fria tyglar, och när är det bäst att jag nogsamt kontrollerar mina känsloutbrott? Efter påskens omstörtade repris av händelserna för två tusen år sen är jag tillbaka i vardagen, i coronakrisen, i ett nu som ser ut att haka upp sig som en rostig maskin. Utan uppståndelseperspektivet ligger jag risigt till – min hjärna och mitt hjärta räcker liksom inte riktigt till för att hantera allt detta påträngande och oundvikliga och overkliga. Och ändå är jag är tvungen att göra det, jag, vi alla. Så vad gör jag? Jag gör det jag kan göra – fortsätter att blogga, tänka, känna, gråta, skratta ibland, fota, vandra, cykla, äta, prata, fundera och ofta vara tyst. Och spela lite piano, kanske sjunga en visa. Och snacka med Gud. Mycket snack! Försöka lyssna och lita på. Det är inte mycket, och ändå är det allt.