Adam och Eva torde knappast ha haft problem med hälsan, varken den psykiska eller fysiska. Inte hade de IBS-mage eller laktosintolerans, och trots att de vimsade nakna omkring i terrängen drabbades de troligen inte av aktinisk keratos eller blev bitna av fästingar. De kunde käka aprikoser och plommon och jordgubbar och körsbär och björnbär och blåbär så det stod härliga till – utan risk för immunologisk eller icke immunologisk födoämnesöverkänslighet. De facto kunde de inte ens stava till urticaria, rinokonjunktivit eller lymfocytstimuleringstest. Och hur de än försökte hosta på varandra så lyckades de inte få till stånd en coronapandemi. Man kan med andra ord säga att de hade en himla tur, alltså. Eller… tur och tur… De levde ju i Paradiset och där gällde andra spelregler. Men sedan blev det förstås lite strul när ormen beblandade sig i leken och Adam satte äpplet i halsen och Eva inte riktigt visste varför hon stod där med ett fikonlöv i handen. Och som man kan befrukta var de två plötsligt inte kärnfriska mera och sen var det helt enkelt kört, sen blev det bara fruktkompott av alltsammans. Eller i bästa fall lite grädde på äppelmosen. Och när också den var uppäten återstod bara disken och en sur lukt av skruttiga äppelskrott. Och där är vi nu.

(Detta är den inofficiella versionen av världshistoriens utveckling från Paradis till… nåja… till nu, förklarad på en minut, även kallad Den fruktansvärda sanningen).