Jag tvivlar inte bråkdelen av en sekund på att Gud inte bara är ofattbar kärlek men också en hjärtligt skrattande Gud. Med det sagt är jag snabb att erkänna hur svårt jag har att förstå, och acceptera, livets mörka sidor – sjukdom, lidande, död. Jag önskar jag kunde finna något slags förklaring, helst åtminstone en liten fingervisning om vad det hela handlar om. I Mexico har jag upplevt den brutala konfrontationen mellan yta och innehåll, mellan verklig overklighet och overklig verklighet. Dia de Muertos / Dödens dag, som firades igår den 1 november, öppnar ett panorama rakt in i själen med kroppen som prisma och glödpunkt. När den här mannen, på en gravgård i Oaxaca, sover vid sin hustrus (?), mors (?), systers (?) grav är det ett konkret uttryck för tillgivenhet och kärlek mitt i sorgen och saknaden. Den påklädda kroppen och gravstenen snuddar vid varandra som två hudar, tid och evighet slingrar sig tillfälligt tätt runt varandra. Gränser finns till för att skydda, ibland för att överskridas. I drömmen är vi alla hudlösa.