Att jorden snurrar vet vi alla, och det är också ett allmänt erkänt faktum att vi är allt fler som blir ännu snurrigare i skallen än vad vi någonsin varit förut. Dessutom verkar världen snurra fel väg – upp och ner, liksom. För inte alls många decennier sedan var vintern svinkall och sommarn grisvarm, idag är vintern gråtmild och sorgsvart, och sommarn … ja, den är fortfarande ganska varm men torr. Eller så är den dyblöt. Och blåsig. Eller vindstilla och tryckande. Det är svårt att veta på förhand, ingenting är nämligen som det varit förr. Det kanske inte var bättre förr men det var tydligare, mera förutsägbart. Nu är osäkerheten det enda säkra. För inte så länge sen fick jag mina fördomar bekräftade i södern när jag noterade överfyllda sopcontainers lite här och där, och i mitt stilla sinne tänkte jag att det skulle ALDRIG ske hemma i Norden och allra minst i Finland. ALDRIG! Nu sker det också här hemma, ofta och nära dessutom när service och logistik fallerar. Och det gör det efter stora helger. Samtidigt kommer jag ihåg med vilken nästan nitisk iver man putsar golv och gata i mången stad och by där långt borta i söder, hur välklädd man är på kvällspromenaden, hur vänligt man bemöter turister. Här i nattnorden lunsar jag omkring i slitna farmare och förrgårdagens skjorta, och ryggar förskräckt tillbaka om någon tilltalar mig på ett främmande språk. Världen är sannerligen uppåner. Och jag med den.