Det var på en sidogata i Paris centrum. Ett skådespelarpar agerade, en skötte ljuset, en annan filmkameran, och kanske var där ännu någon assistent, jag kommer inte ihåg. Men det var knappast någon storfilm på gång, närmast var det en lågbudgetproduktion av något slag, kanske ett inslag för en sitcom. Eller en reklamfilm.

Vare därmed hursomhelst – skådespelarna tog det hela på största allvar och någon form av romans var det ju tydligen fråga om. Men den korta sekvensen lämnade flera frågor än den gav svar. Och så är det ju ofta också i livets ståuppkomik och sittnertragedier; frågorna är fler än svaren. Och kanske framförallt: Ingenting är riktigt som jag tror att det är.

Tror jag.