HÅÅTVÅOOO

 

Livet är en blöt tillställning. Inte nog med att jag gråter mer eller mindre bittra tårar, jag skrattar också så det bara skvättar. På livets gondol bär det av i tårkanalernas Venedig, svetten rinner, den iskalla glassen smälter, vattenflaskan halsas, men jag ångar tappert fram på blöta gator. Vatten, vatten, vatten – nästan allt är vatten: Jordklotet är en jättestor ballong som till 70 % är dränkt i vatten. Och ungefär samma blöta balans råder i människan – en till 70 % blöt typ. Cellerna är smockfulla av vätska, skelettet är vatten till 22 %, musklerna 76 % vatten, lungorna 80 %, blodet och hjärnan är utspätt till 95 % med vatten. Jag kan bara stilla undra vilken superdunderhjärna en total vattendränering av hjärnan skulle resultera i; en torr ärta med aldrig förr skådad intellektuell sprängkraft?

Jag är helt klart ett blötdjur, en lätt uppdaterad version av den där djurstammen som kallar sig Mollusca och som representeras av 90.007 (ungefär, ungefär …) levande arter på denna vattendränkta planet. Och vad får mig att så bergsäkert inse detta häpnadsväckande faktum? Jo, hör bara vad Wikipedia säger om blötdjur: ”Blötdjur är huvudsakligen symmetriskt uppbyggda. De består av ett huvud, en säck med alla organen, en mantel och en kraftig fot.” Klart som korvspad: Jag är tämligen symmetriskt uppbyggd, jag har ett huvud (tro det eller ej …), min kroppssäck innesluter en väldig massa organ, mantel är kanske att ta i men jag har en riktigt elegant blå dunjacka, och i stället för en kraftig fot har jag två små smala tassar, som om man av någon anledning skulle vilja slå ihop dem mycket väl kan ge ett robust och markfast intryck. Fast blötdjur och blötdjur … Mera specifikt känner jag mig egentligen som en snäcka av typen Gastropoda, ni vet en sån där slemmig typ som segar sig fram i tillvaron släpande på sitt hus på ryggen (se självporträttet ovan). Min slattriga framfart är dock helt osymmetrisk men å andra sidan har jag ögonen på skaft och tror att tiden aldrig ska ta slut. Jo, här under skalet tar den förstås slut en dag men bagagebefriad kan jag krypa fram i all oändlighet.

Livet är inte bara en blöt tillställning i största allmänhet men en veritabel vattencirkus i största synnerhet. Det är vatten morgon, middag, kväll och vanligen också lite där emellan. För mig alltså, men för miljoner människor är ett dylikt frosseri bara en fuktig dröm. Privilegier är svåra att hantera eftersom de har en tendens att vara osynliga, eller åtminstone genomskinliga, och det resulterar helt följdriktigt i att jag ganska sällan inte tar detta vattenöverflöd som självklart. Att världens mest vanliga vätska inte är rättvist fördelad på jordklotet är ett oförlåtligt faktum som måndagens temadag vill göra mig uppmärksam på. Mitt överflöd av vatten låter som en tautologi, som en språklig varningssignal, ja, som en alldeles rättvis och rimlig kalldusch.

 

Foto: Snäckan är fotograferad i Nagu sommaren 2020.