PAPE

Mitt namn är Pape. Pa pe, just det. I förnamn. En gammal släkting var en världsberömd konstnär som hette Francisco. I förnamn. Han kunde måla och han kunde skida men han kunde inte stava. Och då gick det som det gick. Eller rättare sagt; då flög bokstäverna lite hit och dit. Det gör jag också. Flyger hit och dit. Mest i tanken. Eller rättare sagt i buren. Jag är nämligen instängd i en bur, en mycket liten tankebur. Så liten att jag knappt kan burra min fjädrar utan att det blir en massa oväsen när vingpennorna klämmer ut en massa loppbitna bokstäver ur sin, det vill säga min, blågga dräkt. Kort kraxat: Meningsslöseri och bokstavsfrosseri. Jag pratar nämligen en massa goja, upprepar samma osammanhängande klokheter som andra redan snusförnuftigt framkraxat. Ja, jag kraxar högljutt, låter som en högtalare i centraljärnvägsstationsbyggnadshallen – ekande, ihålig, metallisk:

Tanke Nummer 123 Från Gallimatias Till Rappakalja Avgår Från Spår Fyra Klockan Fem Noll Sex. Passagerare Med En Skruv Lös Gratis Tillträde Till 1 Klass. Övriga Bör Uppvisa Vaccinationsintyg Över Negativt Intelligenstest.

Och plötsligt blir det fart på folket som springer och jäktar och snavar och tappar kappsäckar och förståndet och inte vet åt vilket håll tankespåren leder – bakåt eller framåt, eller kanske inte nånstans överhuvudtaget? Men biljetten då, jag har ju en blåggbiljett!, ropar nån och ser alldeles vilsekommen ut, jag måste hitta tanken, jag måste få åka med i korståget till Meningslösheten, jag står inte ut med alla klokheter som ord- och språkbruksministrar, centrala kulturministrar och speciellt titelsjuka titulärministrar serverar oss fattiga i anden och plånboken. Stoppa tanketåget, jag vill stiga på!

Första-Hjälps grupp nummer 2 Och 3 Bedes Vänligen Och Snarligen Infinna Sig vid Spår 4: Femhundrasextiosju Människor Har Kört Över Lokomotiv Som Saknar Nödbroms. Panik Pågår.

Såja, såja, inte mera oja, tycker Pape Goja