KRETSLOPP
Det är någonting med den här intensiva grönskan och blomningen som nästan gör ont i själen. Efter alla gråa, långsamma dagar, fyllda av oro, osäkerhet, ledsamhet och stilla hopp, kommer våren som en virvelvind, ljusgrön och förförisk. Då gör den första utmaningen sig plötsligt påmind – fönster ska tvättas, krukor och växter inhandlas, jord utbredas, gräsmattor anläggas och en myckenhet sommarplaner diskuteras och skisseras. Den andra utmaningen skvättar över tillvaron bara några veckor senare och nu är det verkligen bråttom: det växer så det knakar, färger sprakar och lystrar, dofter vrider skallen ur led. Allt och alla hastar dygnet runt för nu gäller det verkligen att hänga med när alla blommor och blader som små kinabomber exploderar i ett gigantiskt pastellfärgat PANG-PANG-PANG!
Knappt har fyrverkeriet inletts förrän det redan sjunger på sista versen. Körsbärsträdets oskuldsfullt vita blomsterklängen får något brunt i ögonvrån och marken under påminner snart om vintriga vyer och helt andra temperaturer. Terrassens tulpanrabatt, som ännu för en vecka sedan stod där stolt och lite högtidligt stel, har efter hagelskurar och regn tvingats böja sig för tidens snabba flykt. Stänglar svajar, kronblad faller, löften sviks. Och vi är bara i mitten av juni.
Och precis när förvåningen övergått i en suckande besvikelse, och tvivlets fula nuna glimtat till i försommarsolens sena kvällsstrålar, blir jag varse den tredje utmaningen här på tidens strand: ett mycket vidare panorama av liv och lust som inte har det flyktiga och det till synes improviserade inbyggt i sitt varande, åtminstone inte i samma höga och hetsiga grad. Förspelets eufori och känslokaskader ändrar karaktär och övergår nu i ett långsammare och lugnare tempo, hjärtats snabba slag och längtans flämtan tonar ner, farten sjunker, tanken landar. Bakåtlutad i den blåvadderade terrasstolens trånga famn reser jag in och ner i ett tidlöst kretslopp, solomsluten och hudvarm, och vaknar inte förrän en myra beslutsamt bestiger mitt benberg, brännande men ännu inte brunt.
På och under huden uppträder vår och försommar på samma kända manér år efter år, ändå är min förvåning lika uppriktig varje gång. Och tulpanen, som nu ligger lit de parade på den fuktiga gräsmattan, undrar självfallet: varför sådan uppståndelse?
Foto: Terrassens vissnande tulpaner photoshoppade som en akvarellmålning.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.