Hon har figurerat här förut på blåggen – Damen i ramen – denna gång fångad ur en obefintlig vinkel rakt framifrån. Den konstnärliga idén var alltså att tavlan liksom vaknade till liv och att motivet bokstavligen klev ut ur sitt sammanhang. Det var inte alls så huvudlöst som det först kanske föreföll, tvärtom – här låg mycken tankeverksamhet och konstnärlig lekfullhet bakom. Och det var just där bakom ramen spelet tog sin början: Först ett huvud som stirrade orörligt rakt fram, sedan små rörelser med ögonen som fick den uppmärksamma betraktaren att rycka till – tavlan lever!  Sedan en lätt rörelse med ena handen, så den andra som nu fångar de passerandes blickar och pekar menande på penningpokalen rakt framför: – En slant här tack, och jag slinter ut ur ramen.

Det är lika effektivt som det är charmant och mungipstöjande. Ingen röst, inget ljud, bara menande blickar, underförstådda signaler, hemliga avsikter. Turiststråkets jämna pladder och babbel tystnar tillfälligt, alla följer nyfiket och uppmärksamt med den ljudlösa performancen. Tiden står nästan stilla, ytans estetik öppnar dörrar till inre världar, till minnen, till något fördolt. En kort stund omfamnar Damen i ramen oss alla, håller sekunderna i sin vita händer som om hon ville ge oss lite av sin tid. Och med en menande blick rakt i mina ljusblå drar hon sig sedan långsamt in i tavlans mitt och uppgår i allt det blomsterfagra.

Det finns människor som ger, och det finns människor som tar. Damen i ramen ger (dock i hopp om en allmosa i retur). Först långt senare märkte jag att jag aldrig lade en slant i hennes penningskål. Jag blev så tagen av hennes uppträdande att jag glömde givandet. Ja, jag tappade helt enkelt huvudet. Och när hon sträckte fram ett finger var jag beredd att ta hela handen. Damen i ramen förförde Kannibalen med den obesvarade kramen.

Valencia, Spanien. Nedre bildens fotograf: Vive.