I en av de få visor (Vardagsvisvals) där jag skrivit både ord och melodi skaldar jag i andra versen bland annat:

 

I båthusets dunkel och kluckande värld

ekar röster från fornstora dar:

– Ser du himlen i öst! – Tänk att snart är det höst!

Ja, det finns ej ett minne som glömts på vår färd!

 

Jag blev påmind om denna speciella känsla som spegelreflexer mot dunkla båthustak väcker, när vi besökte Salmela konstcentrum i Mäntyharju för knappt två veckor sen. Där, i deras lilla båthus, låg en gammal roddbåt vattenfylld, ja nästan dränkt, vilket blev en övertydlig påminnelse av ett passerat igår. Medan vattenspeglingarna långsamt dansade vals i de grova takbjälkarna och tystnaden bredde ut sig över fjärden framför, tänkte jag på hur minnen ibland liksom stiger fram ur det ramverk som ögonen fokuserar på just nu. Två bilder smälter helt mödolöst samman, gårdagens och dagens, och kommer troligen att göra det också varje gång jag betraktar detta foto. Och så här fungerar de flesta människors hjärnor – transparenta bilder flyter in och ut ur varandra och skapar ständigt nya dialoger, nya verkligheter. Denna sinnliga skaparådra slår ibland ner som en blixt i sommarkvällen, men oftast håller den sig dold och väntar på mina inviter. Jag måste ta initiativet, eller jag måste åtminstone vilja någonting.

Och så är det också med blåggen. Initiativet ligger hos mig, och det skapande arbetet ska jag genomlida. Men utan läsare och publik, utan blåggbläddrare, är den här verksamheten tämligen värdelös. I blåggens administrationspanel kan jag notera hur många som varit inne på Maos lilla blå…gg, hur många sidor som bläddrats igenom, hur länge vistelsen varat i medeltal. Det är som att höra publiken där ute i foajén medan jag själv står bakom scenen. Det är på teatern som det delvis också är på blåggen: Det egentliga dramat utspelar sig inne i varje enskild åskådare, i läsarens privata upplevelserymd. Och dit äger jag icke tillträde. Ändå är vi, blåggare och blåggbläddrare, självklart förenade med varandra – som båthusets vattenspeglingar och minnets fragila bilder. Efter en skapande paus i juni fortsätter jag från den första juli igen att blågga ett par gånger i veckan. Häng gärna med!