Då och nu och sen
Det ligger lite snö på terrassen, småfåglarna skockar sig kring mathusen och Urban (alla ekorrar heter Urban) fyller på sina förråd i environgerna. Det mörknar ytterligare där ute innan det sedan, hoppeligen, långsamt ljusnar igen. Genom kamerans fotolins ser jag just nu en ganska svartvit värld och nånting liknande är det i mitt inre; en föga färgstark och framförallt gnagande oro över världens, och min egen, gång. Grannlandet håller på med att systematiskt inte bara förstöra liv och lem i Ukraina, attackerna under huden – spionaget i Sverige, Finland, Norden – går knappast ens att mäta och verifiera (vilket ju ligger lite i sakens natur). Och mycket mycket mera därtill. Någon bot på Putins narcissism och Rysslands sjuka krigsbeteende har ingen hittills kunnat kläcka.
Övermodet – denna den kanske värsta av dödssynderna (om de nu går att rangordna) – har ätit sig in i så många samhälleliga sammanhang att vår runda planet allt mera börjar påminna om den fyrkantiga schweiziska osten. Sedan länge tillbaka har farsoten spridit sig också till idrottens värld. FIFA fifflar och bollar med människors liv, kammar hem osannolika mängder pengar i egen ficka, trampar på lik, och smilar oberört upp sig inför press och TV-kameror. Det handlar inte ens om dubbelmoral, det handlar om en människosyn som exkluderar alla som inte dansar efter ledarens pipa. Den individuella narcissismen har med virusepidemins hastighet smittat av sig och format fotbollens världsorganisation till ett råtthål för snikna, skrupelfria och självförhärligande manipulanter.
Och så här ser det ut att fortgå länge ännu, här nära och där långt borta. Det verkar inte vara någon ände på det elände som människan, även jag, kan åstadkomma. Ja, det handlar också om mig, min kropp, min själ, min ande. Framförallt handlar det om min ande, om en gudsröst som så lätt överröstas av och översköljs med glam, glitter och glamour. Bortom och bakom publikens busvisslingar och taktfasta skanderingar väntar annat ljud i skällan. Hör jag det, anar jag ens det? Med TV:s ljudbox på hög volym och förskansad i den bekväma fåtöljen med tekoppen och pirogen inom bekvämt armavstånd påminner jag lite om Urban vars valnötsstora hjärna knappast har något annat för blicken än kroppens omedelbara tillfredsställelse. Och det har HAN självfallet all orsak att ha. Men mjukpälsad och charmerande påminner han samtidigt lite om alla dessa självupptagna typer som gärna kastar sig över livets godbitar (te och pirog inbegripna) när betydligt viktigare, men svårhanterliga, ärenden gör sig påminda. Evighetsrösten drunknar snabbt i bifallsropen, rättvisestämman förstummas av dånet från raketer och missiler.
Det är första advent, men världen och jag våndas. Var finns det ljushuvud som kan släcka detta mörker?
Foton: Nötterna och fröna för fåglarna är mumsfilibabba också för Urban. Café Terrace öppnade för säsongen redan för några veckor sen och nu är det full ruljans från tidig morgon fram till eftermiddagens skymning. Urban(erna) återkommer under dagens lopp nu och då, men mest befolkas cafeet av (kol)trastar, ett duvpar, sparvar, talgoxar och blåsmesar. Och ibland av en och annan steglits.
