LJUSET ÅTERVÄNDER
Ett av de mest fotograferade motiven i världen är säkert solnedgångar. Jag frågar mig varför? Om man tänker: En dag, ett liv, så kan man förstå ivern: det här livet/den här dagen slutade ju snyggt, jag kan andas ut, slappna av, vila, sova. Det är bara det att fotografiet sällan, aldrig, motsvarar verklighetens solnedgångar. Bilden blir ofta platt och endimensionell, om det nu alls blir nån bild på grund av bristande ljus. Fotografering handlar om ljus. Och fotografering handlar inte om att återge den synliga verkligheten 1:1.
Det fotografering däremot handlar om, bland annat, är ett slags återgivande av bildskaparens mer eller mindre medvetna själsliv, en spegling av det som ligger under huden. Av någon anledning vänder nämligen kameraägaren helt subjektivt kamerans objektiv mot ett specifikt motiv i ett försök att fånga någonting som ligger där emellan lins och lus. Det handlar om dialog. En dialog i första hand med sig själv, med någonting synligt utanför min kropp och något bara anat innanför. När jag sedan betraktar fotografiet ser jag inte bara ett platt motiv utan också en massa element och detaljer som ligger utanför bildens ramar. Eller kanske det är under huden? I själva verket ser jag inte bara en bild utan upplever ett helt kluster av sinnesintryck; dofter, ljud, smaker. Betraktandet av en enda bild sätter igång ett sinnesflöde som inte riktigt går att förklara i ord och som dessutom skiftar från gång till gång beroende på den aktuella sinnesstämningen och dagsläget. För att inte tala om vad övriga bildbetraktare ser och upplever i mitt foto. Summa summarum: Ingen ser bilden på samma sätt, ”bara” olika variationer på samma tema.
Men nu skulle det handla om ljus. Senhöstens och midvinterns reducerade ljusmängd begränsar lusten och förmågan att fotografera. Dessutom är det kallt och blött och föga lockande att plocka fram kameran ur väskan. Men jag har haft turen och lyckan att få röra mig söderut när det är som mörkast här på Andberget. För precis en månad sen var Vive och jag nio dagar i Sydspanien, närmare bestämt i lilla staden Nerja. Där var det 15-19 grader varmt på dagarna (och tidig eftermiddag betydligt varmare i solgasset), men 10-12 grader på kvällen och natten. Det var som sagt i första hand ljuset vi ville uppleva, fånga och bevara i kamerans digitala minneskort.
Med utsikt rakt över Alboránsjön i den västligaste delen av Medelhavet kunde vi visserligen bakom några närliggande byggnader ana solnedgången i väster men det var soluppgången som imponerade mest. Först ett blekt ljus som trevande uppenbarade sig där någonstans vid den svarta horisonten i öster och snabbt övergick i gula toner för att sedan med breda penslar måla himladuken i lila och varmgult och rött. Och sedan den egentliga uppgången: en aning av en cirkel som tittar uppfordrande fram över havslinjen. Och nu kan man redan med ögonen följa med hur den stiger ur vattnet som om den snabbt vill komma upp och värma sig i sin blåa himladuk. På bara några få minuter ändrar färgspelet sedan karaktär. Den dramatiska koloraturen mjuknar och bleknar, siluetter och skrymslen avslöjar sitt verkliga innehåll och så ligger dagen där utbredd och mottaglig, lockande och förförisk.
Det är dessa bilder, dessa minnesbilder, som jag tyr mig till när mitt inre och yttre mörker överrumplar mig. Solljuset är viktigast, och konstljuset en nödvändig ersättare tidvis. Men ljusmätta fotografier är inte heller något dåligt substitut för den sol som nu sakta mak söker sig upp ur horisonten och som min själ så otåligt suktar efter. Förr eller senare segrar ljuset.
Fotona: Soluppgång i Nerja | Utsikten från vår terrass mitt på dagen | Ögonfängslande färgspel på en sidogata i Almuñecar.| Förväntansfullt vattenskvalp längs bergsvägg | Vintervy över Mellanuropa.
