(O)LIKHETER
Minnen, tror jag, har en tendens att med tiden skala av de originala färgerna, att under pannloben framstå som svartvita, eller åtminstone förskjuta färgskalan till nånting som liknar sepiabrunt, ungefär som tidningar på 1930- och 1940-talen. Men verkligheten, redan på dinosauriernas tid, har förvisso alltid utspelats i fyrfärg ackompanjerat med ett maffigt stereo surround-ljud. För att inte tala om alla dofter och lukter som (tyvärr/lyckligtvis) avdunstat och uppgått i historiens nästan helt smakfria gårdag. En gång var de en sinnlig verklighet som styrde liv och död. Kanske är det naturens kloka ordning att jag inte kan uppleva och känna alla dessa gårdagens, och dagens, disparata sinnesintryck samtidigt. För mycket skulle bli för mycket och åtminstone i skrivandets regelbok noterar jag att Less is more. Eller som skulptören så övertydligt demonsterar: skala bort allt onödigt i stenblocket för att motivet, som ligger dolt där inne, ska framstå i sin egen glans.
Men ibland är det tvärtom detaljernas mängd som fascinerar och inspirerar, både i nuet och i det förgångna. När jag det senaste året med mina hudomslutna ögon, öron, näsa, mun, ja, med hela kroppspaketet, i bokform försökt återge några intryck och upplevelser som format mitt liv, har jag ibland låtit detaljerna träda fram på bekostnad av helheten. För visst är det lite märkligt att vissa händelser, vissa sinnliga intryck, hänger kvar strax under huden medan stora sjok och hela tidsepoker ibland försjunkit i något slags diffust mörker. En helt annan sak är om det jag tror mig minnas med sådan tydlighet motsvarar verkligheten så som den en gång genomlevdes, eller om det är en uppdiktad version, en puzzelbit som bara ser ut att passa i det livsmönster jag just nu försöker forma. Men det är kanske inte det centrala i sammanhanget. Viktigare är att följa något slags inre röst som pockar på uppmärksamhet, att utåt spegla nånting fördolt, att visa sin sårbarhet, att avslöja det mänskliga.
Det är väl egentligen ganska symptomatiskt för vår ytliga och destruktiva tid att intresset för hudprodukter och utseende i de prepubertala åldrarna har blivit en sån enorm business och fått en så stor uppmärksamhet i press och sociala medier. Det är inte enbart de vuxnas fokusering på skalet, inte ens tonåringarnas vurm för smink och skönhet som styr agendan, nu överförs en ytlig fixering på det egna jaget till barn som självklart inte ännu är mogna att avgöra vad som är rätt och vad som är fel, vad som är verkligt och vad som bara är en mask som giriga affärsmänniskor erbjuder i utbyte mot sekiner. Att det handlar om en i värsta fall skadlig inverkan på kroppens skal är illa nog, att denna ytans fixering förvränger självbilden och angriper det som djuppsykologerna kalla hudjaget, är troligen ännu värre.
Huden, människans kroppskappa, är inte en slitochslängprodukt. Som bekant är det intressantaste, och mest sårbara, och allt det fantastiska, dolt under huden. En sönderriven, eller förstelnad hudyta, försvårar dialogen mellan det synlig och det osynliga. Eller för att säga det övertydligt: själ och ande kräver en hud som kommunicerar både utåt och inåt. Och det är ju mycket av det som musik, litteratur och konst i bred bemärkelse sysslar med – speglar det osynliga, det ohörbara, det meningsfulla, det verkliga. Det odödliga.
De två översta bilderna är fotade på den aktuella utställningen SÅ KÄNNS DET, TILLSVIDARE, i konstmuseet Amos Rex. Stiina Saaristos ”Last Man Standing” (2007–2008), här i en något beskuren version, plus en detaljbild, är en helt fantastisk blyertsteckning, flera kvadratmeter stor. Jag fastnade speciellt för detaljerna runt huvudobjektet; ett skelett som påminner mig om hur man firar Dia de Muertos/De dödas dagar i Mexico, och alla dessa djur – bland annat rävar, harar, ekorrar – bekanta för oss alla. Och de små oskyldiga leksakerna kontra huvudobjektets groteska framtoning. Men framförallt: den fantastiskt eleganta pennföringen. Och från datorns separata hårdskiva plockar jag fram porträtten av mina djuriska vänner utanför terrassen på Andberget; räven Foxtrot, haren Jussi och ekorren Urban. Teckning och foto, likt och olikt, svartvitt och färg, synligt och osynligt – allt smälter tillfälligt samman i min lilla/stora värld.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.