… för sin hatt
Det här med daglig klädsel (och jag syftar alltså på temadagen Outfit Of The Day som idag uppmärksammas i USA) tar sig ständigt nya uttryck. Det var inte så hemskt länge sen alla män gick i hatt eller cylinder, eller åtminstone prydde sin hjässa med en skärmmössa, inte bara helgdagar, men varje dag. Och inte var kvinnorna mycket sämre heller. Vid sekelskiftet 1900 rörde sig min mammas morfars andra hustru Sonja Gerasimov (född 1875 i Irkutsk, Sibirien) i Helsingfors city i kreationer som av bilden synes nertill. Elegant skulle det vara, helt självklart, utan att för den skull se ner på fiskförsäljarna på Salutorget som, invävda i huvudduk och lagom renliga tygstycken, expedierade familjen Ståhlberg–Gerasimov och andra borgarfamiljer. Positionen på samhällsstegen markerades med yttre attribut, vad som doldes bakom silke och solkiga förkläden var sedan en helt annan sak.
Min pappa (1893–1971) bar i mitten av 1900-talet en klassisk Borsalino-hatt, stålgrå till färgen om jag kommer rätt ihåg. På nätet läser jag att en äkta Borsalino-hatt genomgår femtio olika produktionsfaser för att bli riktigt lätt och mjuk, och att hela processen tar sju veckor i anspråk innan mästerverket kan levereras till kunderna. Senare har en en mängd kända skådespelare och andra offentliga personer (Leonardo Di Caprio, Johnny Depp, Kate Moss, Nicole Kidman m.fl.) markerat sin prestigegyllda image med en huvudprydnad av detta italienska ursprung.
Så här mitt i fotbolls EM passar det som hand i handske, eller rättare sagt som huvud i hatt, att något lite reflektera även över begreppet hattrick. Uttrycket firar hundraårsjubileum i år, på svenska är ordet hattrick nämligen belagt sedan 1924. I fotbollssammanhang betyder hattrick lite olika saker. Ett ”äkta hattrick” är när en spelare gör tre mål i samma halvlek, men det kan nuförtiden även gälla hela matchen. Ett perfekt hattrick (perfect hat trick) betyder att en spelare gör ett mål med vänster fot, ett med höger fot och ett med huvudet (utan hatt). Men första gången uttrycket hattrick användes var i en cricketmatch 1858. Spelaren H.H Stephenson tog tre sk. wickets med tre på varandra följande kast. Imponerade av prestationen föranstaltade fansen en liten insamling och köpte åt den briljanta spelaren en hatt för pengarna.
Min egen hattskräck – i den obefintliga läkarboken kunde den kanske noteras som en pileusfobi (grek. pileus = en rund tättåtsittande filthatt som bars av fria män i antikens Grekland) – sträcker sig till året 1962. Då, 14 år ung, ikläddes jag en grön otymplig vinterrock som under bältet spretade ut åt alla håll, och som kronan på verket ifördes jag (hade jag ingen egen vilja alls?!) en grön yllehatt. Med brätter. Bortom förträngda skamkänslor och inbillade glåpord har jag ett diffust minne att kreationen dessutom pryddes med någon form av fånig fjäder på höger sida om kupolen. Enkelt sagt: Där jag i ensamt majestät vandrade längs den julljusupplysta Alexandersgatan såg jag väl närmast ut som en borttappad kråkskrämma från Sibbo (där vi hade tillbringat mina barndomssomrar). Idag bearbetar jag den traumatiska händelsen med att aktivt fotografera fåglar där de hör hemma (i skogen). Men det fungerar inget vidare. Hattfri och flinskallig utsätter jag mig somliga somriga dagar för solens presumtivt carcinogena strålar, och även om jag tillsvidare klarat mig undan definitiva diagnoser på den fronten tar dock åtminstone själen stryk av denna uppenbara nonchalans, och jag hör en inre röst som morrar: ”Är du inte karl för din hatt!”
Nej, jag är inte karl för min hatt. På hudläkarens stränga order använder jag dock (men enbart vid solsken) en helt vanlig mörkblå lippis (skärmmössa), i mitt fall med märket NY i metall inklämt på ena sidan. Att det syftade på ishockeylaget New York Rangers fattade jag inte när jag köpte den i en klädaffär i södern för några år sen. Men vad betydligt värre är: för några dagar sen tappade jag den, troligen i den späckfulla HUVUDstadsmetron. Så nu är jag inte bara pank och fågelfri, men också hattfri (eller kanske det heter mösslös)? Dags att gå SKALLgång efter ett nytt solskydd. Kanske jag ska joina Mumindalens rastlösa vandrare och bli HATTifnatt på heltid.
FOTONA: Han såg nästan ut som en gengångare från en tid som flytt, mannen som presenterade det kungliga sovgemaket i Stirling Castle (drygt sextio kilometer nordväst om Edinburgh). Och hans huvudbonad bidrog i allra högsta grad till autenciteten. / Sonja Gerasimov, Kalle Ståhlbergs andra hustru. Foto: K E Ståhlberg / Pappa i sin borsalino, troligen en söndag i Tölöparken ca 1950. Min bror till vänster, jag själv i pappas famn – båda med huvudbonader troligen stickade av mamma som också hanterade bälgkameran. / Fotoutställning om hattmode i Sanomahuset, Helsingfors, för några år sen. / Bloggaren själv med sin New York Rangers-lippis (som jag alltså tappade för några dar sen) på Solkusten, närmare bestämt i Marbella (det sistnämnda fotot är taget av VS).
