ANKDAMMENS motsats

Förra veckoslutet var Helsingfors huvudort för Tall Ships’ Races. Master och vimplar, tackel och tåg, block och rep, hävstångsprinciper och kraftmultiplicering och jag vet inte vad allt annat – för inblandade sjömän och dito kvinnor är den här typens vokabulär troligen vardagsmat, för mig tankenäring. Omringad av huvudstadsprofilens skyskrapor, kyrktorn, buktande broar och en aldrig sinande bilkaravan, seglade en förgången tid in i stadskärnan, en verklighet som knappast någon nulevande konkret varit med om men som man hört talas om både i släktberättelser och historieböcker, och självfallet läst om i skönlitteraturen. Det hela doftade och andades 1800-tal och ännu äldre tider. En totalt annan verklighet än vår digitala och strömlinjeformade, en mera handgriplig och kroppslig verklighet gjorde sig påmind. Plötsligt var igår idag och någonstans på den bleka huden anade jag storm och svett och högljudda kommandon från sekel sedan länge försvunna.

Segelfartyg och skummande vatten, friska vindar och Evert Taube – det kan inte hjälpas men jag har en ganska smal syn på dessa havets ryttare. Men som skriftställare och ordvändare samlar jag gärna även på båttermer i stil med gippa, halshorn, ledblock, naja, revlöddra och snörplina. För att inte tala om öljett, krängpinne och bomsax. Men då är jag redan på sjufamnars vatten och riskerar att drunkna i ett hav av fantasifoster och mytomspunna sjöodjur. Men det räcker för mig att tänka på vår finlandssvenska ankdamm för att inse att det även förekommer mer eller mindre märkliga fiskar även i de grundaste vatten. Och så den där gammelgäddan som ensam lurar i vassen, självupptagen och grandios.

Nej tacka vet jag gamla segelfartyg som kan beundras på avstånd och avbildas digitalt. Det räcker gott för mig med dessa vattenomslutna visuella vibrationer för att jag helt galant ska kunna förflytta mig i fantasin till tider och platser aldrig förr upplevda. Utan att förringa det inre livets sjöskumsdolda grund så flyter jag nog hellre fram på den kreativa tankens bottenlösa hav, även om det sker med risk att också där stöta på ett eller annat havsodjur. För många gäller: Navigare necesse est. Min sentens stavas: Scribere necesse est.

Deltagarna i Tall Ship’s races samlades på Domkyrkans branta trappor för att sedan marschera genom centrum till Glaspalatsskvären, eller kanske man hellre kunde kalla platsen Konstmuseet Amos Rex inre gård. Här blev det sång och improviserad dans och spex innan prisutdelningen tog fart. Biträdande borgmästare Anni Sinnemäki talade till både sjömän och landkrabbor och stämningen var hög.