31 augusti
Förebilder blir aktade, men inte älskade.
– John Flanagan (f. 1944), australisk författare, Australian Publishers Association's Book of the Year for Older Children (2008)
Internationella förebildsdagen. Temadagar i USA South Carolina Day, Matchmaker Day, Diatomaceous Earth Day, Trial Mix Day, Overdose Awareness Day, We love Memoirs Day, Love Litigating Lawyers Day
Självständighetsdag Kirgizistan, Malaysia, Trinidad och Tobago
Notera också Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i bloggen!
Veckans foto
Jag hade sett skymten av honom en gång tidigare här på Andberget, bara ett tiotal meter från huset. Men nu – det är en fredag morgon i september månad år 2018 – noterar jag nån som rör sig nyfiket och sökande vid gravkumlet på berget. Jag rycker åt mig kameran, springer utan ytterkläder och med innesandalerna på fötterna med lätta och tysta steg närmare. Av de rörelser jag noterat en halv minut tidigare gissar jag, och hoppas, att han skall dyka upp vid en viss punkt bakom gravkumlet. Med bultande hjärta och höjd kamera böjer jag mig ner och är beredd att knäppa när som helst. Några sekunder förflyter och, då, precis när morgonsolen lyser upp en liten del av berget, tittar han rakt mot mig mellan stenarna på femton meters håll. Jag trycker ner slutaren, så en gång till och ytterligare en gång. Då vänder han sig bort och lunkar lugnt och elegant vidare ner mot sluttningen och försvinner bland buskar och träd. Men han skall återkomma.
Att se en räv bara sju kilometer från huvudstadens absoluta centrum är lite av en lottovinst. Som alla andra djuriska vänner på Andberget måste även han döpas till något som motsvarar hans speciella karaktär och egenskaper. Till denna illustra skara hör sedan gammalt bland annat Mesterton (blåmesen), Urban (ekorren), Jussi (haren som idag heter Harald), Mustang (husmus), Pavarotti (råttorna som nu är fördrivna från området), Sten Sture d y (stenskvätta) och Frankenstein (småvessla). I environgerna huserar tidvis också Kleinstein (kattuggla) och paret Knoelén (knölsvan). Med tanke på min nyaste väns lätta och nästan dansanta framfart på berget föll sig namnet ganska självklart: Foxtrot.
Veckans (m)ordspråk (v.36)
Visdomen har långa öron och kort tunga men enfalden är också lite handikappad
30 augusti
Man måste gå till roten med det onda och söka sig till varje tings yttersta orsak.
– Anton Tjechov (1860–1904), rysk novellförfattare, dramatiker och läkare. Citat ur "En okänd människas berättelse".
International Day of the Victims of Enforced Disappearances / Internationella dagen för påtvingade försvinnanden, International Whale Shark Day / Internationella valhajsdagen, Arkeologidagen, Porslinets dag, Temadagar i USA: Toasted Marshmallow Day, Grief Awareness Day, Beach Day, Slinky Day, Amagwinya Day, Pony Express Day, Holistic Pet Day, Frankenstein Day
Nationaldag Turks- och Caicosöarna
29 augusti
Be att din ensamhet kunde sporra dig att finna nånting att leva för, nånting tillräckligt stort att dö för.
– Dag Hammarskjöld (1905–1961), svensk politiker, FN:s generalsekreterare 1953–1961, ledamot av Svenska Akademien
Internationella dagen mot kärnvapenprov (FN), Finska naturens dag, Squaredansens dag. Temadagar i USA: Francise Appreciation Day, More Herbs Less Salt Day, Chop Suey Day
[Notera även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i bloggen]
Här och där
För en skriftställare är vardagen bokstavligen ganska meningslös om texten inte löper. En gnagande oro som inte fångas i ett ordnät utgör snabbt också en kroppslig belastning som i sin tur ytterligare späder på olustkänslorna och den mentala splittringen. Jag blir aldrig riktigt klok på den här dubbelbottnade ingrediensen i min veka varelse; med åren borde jag ha lärt mig att olust föregår lust, att de vilsna tankarna och disparata känslolägena ska tämjas och drillas och styras. Det finns inget ständigt behagfullt skapande, tvärtom tar kreativiteten sats just ur det kaotiska, det ofärdiga och det motstridiga. I stället för att kämpa emot försöker jag alltså lyssna och se inåt – nån eller nånting vill göra sig hörd, sedd, förstådd. Mitt jag, har jag märkt, består av en väldig massa småjag som i sin tur har hämtat sina egenskaper både från DNA-spiralens polymerer och de koder som kulturen har präntat i min kropp. Jag är unik så till vida att en oändlig massa biologiskt, mentalt och kulturellt småkrafs har samlats under denna känsliga hud och det i såna proportioner och mängder att det garanterat inte finns, inte har funnits eller någonsin kommer att finnas en exakt kopia av mig. Och det ska mänskligheten vara djupt tacksam för.
Nobelpristagare Orhan Pamuk skriver att romaner är alternativa liv, att det finns berättelser som inte bara liknar mitt eget liv men på många punkter överträffar det, både som känslomässig upplevelse och verklighetsförankrad realitet. Hur är det möjligt att en massa tecken och bokstäver på bokens sida förvandlas inte bara till bilder och fragment i mitt psyke men också, och i synnerhet, spelas upp nästan som en film på själens vida duk? Typografi som trollas till ett sinnligt drama i min tankes dunkla verkstad är lika märkligt som det är verkligt. Det finns ett här och det finns ett där som sammanbinds av mer eller mindre enkla ord i mer eller mindre specifik ordningsföljd; Bokens mening och Livets mening som tvinnar sig om vartannat och ständigt skapar nya bilder på båda sidor om huden.
Orhan Pamuk understryker någonting jag i många år bara lite diffust anade: Att romankonsten bygger på vår förmåga att samtidigt tro på motstridiga tillstånd. "Det verkliga nöjet med att läsa en roman startar med förmågan att se världen inte från utsidan, utan genom medvetandet hos en av de personer som lever i den världen". När jag för några år sedan aktivt började foga samman de muntliga och tryckta utsagor som jag hört och läst om min släkt lät jag mig inledningsvis fogligt styras av yttre fakta och nerskriven dokumentation. Men snart märkte jag att det fanns en verklighet som krävde mina egna ord och formuleringar för att göra människan blodfylld och berättelsen trovärdig. Och jag föll som en Alice ner i ett Underland där allt inledningsvis såg ganska normalt och traditionellt ut men sedan fick specifik form och substans när jag klädde mina ögons blick i ord. Och utan att riktigt förstå det stod jag snabbt med ena foten i min egen verklighet och med den andra i någon annans. Och det var mycket lustfyllt.
[Släktberättelsen Under huden är jag många fortsätter efter en sommarpaus tisdagen den 1 september. Nya avsnitt publiceras under hösten alltid den 1:a och 15:e i månaden. Senaste vårens avsnitt kan läsas under rubriken VED upptill. Välkommen med på en resa hundra år tillbaka i tiden – en tid helt olik dagens, men ändå märkligt bekant].
Fotografierna i dagens blågg är tagna på Mathildedals gamla järnbruk i Bjärnå för drygt två veckor sedan. Fritids- och turistcentret satsar aktivt på konstutställningar och konsthantverk. I Galleriet Voima pågår till den sista augusti utställningen Eläin – Ihminen – Jumalainen. Konstnärens namn är Joni Aikio.
28 augusti
When you wear a bow tie, doors open for you
– Dhani Jones (f.1978), f d amerikansk fotbollsspelare, företagare, ägare av Bow Tie Cafe i Cincinnati, USA
Temadagar i USA: Bow Tie Day, Daffodil Day, Stuffed Green Bell Peppers Day, Thoughtful Day, Red Wine Day, Rower Rangers Day, Cherry Turnovers Day, Rainbow Brigde Remembrance Day. Tema dag i Tyskland: Tag der Russlanddeutschen (regionalt).
Bow tie = fluga/rosett – en form av kravatt. Kallas även butterfly eller batwing beroende på modellen.
27 augusti
En hypotes, om en kines, sa ajöss till fladdermöss, blev siames, går med protes, läser sällan katekes
– Henric Svensson, svensk multi-instrumentalist och låtskrivare med rötterna djupt i den skånska myllan
Internationella Fladdermusdagen, Östersjödagen, Sveriges Raoul Wallenbergdag, Polisens dag (Sverige), Människorättsdagen (Somalien), Temadagar i USA: Pots De Creme Day, Just Because Day, Burger Day
Självständighetsdag Moldavien
26 augusti
Lähetysseura antoi tukea namibialaisille vaikeissa olosuhteissa. Namibialaiset tiesivät, että Lähetysseura on siellä, antaa tukea ja katsoo, että heitä kohdellaan kunnioittavasti; kirkko oli mukana varmistamassa, että he saavat itsenäisyyden ja että prosessi on oikeudenmukainen.
– Martti Ahtisaari (f. 1937), president, hedersmedborgare i Namibia, Nobels fredspris 2008
Namibiadagen (FN), Nationella fiskedagen, Alla hundars dag (ursäkta, den är idag, var inte i går!), Jämställdhetsdagen, Hjältedagen (Filippinerna), Ångerdagen (Papua Nya Guinea). Temadagar i USA: WebMistress Day, Women's Equality Day, Cherry Popsicle Day, Dog Day
Visans väsen
En av vasavisvännernas största satsningar var Folk och rövare i Kamomillastad som framfördes på Wasa Teater försommaren 1978.
Idag, tisdagen den 25 augusti 2020, dricks det gravöl i Vasa. Visans Vänner i Vasanejden, som grundades våren 1976 av Håkan Streng och Henrik Westermark, lägger ner sin verksamhet – en kulturgärning är slutförd, en tidsepok avslutad.
Vad är en visa? Olle Adolphson (1934–2004) har skrivit: "Den klassiska provencalska lyriken, eller trubadurlyriken som den senare har kallats, odlades under tvåhundra år från 1100-talet och framöver, en tid av storartad utveckling såväl på det materiella som kulturella området. När denna utveckling ändrade riktning under 1300-talet stagnerade den provencalska diktningen och tynade bort / Man uteslöt sinnligheten, erotiken, burleskerierna och obceniteterna – prydligheten har alltid varit romantikens följeslagare – och försåg den i stället med den egna tidens skruvade idéer om blodsmystik och liknande, Damen utan nåd, samt den bleke, verklighetsfrämmande lutlekaren".
Olle Adolphson besökte VVV 1980 och gav en bejublad konsert i ett nästan fullsatt Vasa stadshus. Men utanför scenen och på eftersitsen var han sluten och svårtillänglig, en egenskap som först senare blivit känd även i bredare folklager. Som vissångare var han dock en av de allra största, genommusikalisk, litterärt och konstnärligt mångbegåvad. Men så hade han också redan på 1950-talet samarbetat med Evert Taube (1890–1976) som i sin tur egentligen ville bli författare men slutade som den svenska visans ikonfigur. Om bakgrunden till visan Pepita dansar Tamborito i Panama, och Don Fernando som förförde henne, skriver Evert Taube: "Han var en rik ung man från Valle del Indio; odlare av kaffe, socker, bananer och erotik. Jag beslöt att skriva en dansvisa, en tamborita, till Pepita, och låta hennes sjunga den för Don Fernando som inte hade en aning om var hon fanns. När jag en vacker afton bjöd Don Fernando på supé på Las Bonitas kunde han både läsa i programhäftet och se och höra: Den morgonen när jag föddes..."
Till Visans väsen hör en omisskännlig upplevelse av här och nu, en hudnära beröring som sträcker sig genom tid och rum. Och det är inte heller någon större svårighet att förflytta sig till det sena 1700-talet när man har Carl Michael Bellman (1740–1795) som ciceron i epistel nr 48 "varuti avmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommarmorgon 1769": Solen glimmar blank och trind, vattnet likt en spegel; småningom uppblåser vind i de fallna segel; vimpeln sträcks och med en år Olle på en höbåt står; Kerstin ur kajutan går, skjuter lås och regel. Under kulturens fernissa och tidsandans små egenheter lyser den välkända vardagligheten och de mänskliga grunddragen, och alltsammans signalerar: livet är sig likt nästan överallt, det är bara detaljerna som skiljer.
Det är lika tidstypiskt som djupt sorgligt att Visan idag knappast har något utrymme i radio och TV, inte heller på konsertscenen. Pressad mot väggen av ett globalt och katastrofalt miljöhot, instabila politiska ledares nyckfulla beteenden, ekonomisk oförutsägbarhet, pandemier och mycket mycket annat, minskar i värsta fall individens fysiska och mentala utrymme så till den grad att bara parentesen mellan trädet och barken återstår. Någon gång på 1970-talet diskuterades i norska viskretsar om man kunde sjunga visor i bombskydd. Jo kanske, men visst är förutsättningarna något mer inspirerande i ombonade rum där kropp och själ mår bra. Kanske det är just detta trygga utrymme som lämpar sig bäst för vissång, åtminstone i den sociala kontexten, i visföreningssammanhang.
Visföreningar kommer och går, men Visan består. Och jag tänker med värme på alla visvänner som har inspirerat mig under årens lopp, och minns inte minst den fantastiska anda som rådde i Visans Vänner i Vasanejden framförallt de första åren i föreningens verksamhet. Den bitterljuva insikten om alltings förgänglighet har Olle Adolphson bättre än mången annan sammanfattat i dikten Så går vi bort: Så går vi bort, men ändå finns vi här i år och dar. Så länge människorna minns oss håller vi oss kvar.
Visans Vänner i Vasanejden är död. Länge leve Visan!
SÅ GÅR VI BORT. Text: Olle Adolphson, musik: Magnus Lindholm, pianoarrangemang: Martin Segerstråle. Ingår i vishäftet VISUM som utkommer i höst.