Month: augusti 2020

Vue

År 1927, alltså för praktiskt taget hundra år sedan, utkom Ture Jansons närmast legendariska Boken om Helsingfors. Den var, ordagrant, en högtflygande beskrivning av en stad stadd i snabb förvandling och som bäst, åtminstone inledningsvis, kunde betraktas ovanifrån.

Flyg till Helsingfors! Låt oss starta någonstans i rymden över Finska viken – aeroplanet löpet ut från ett ulligt cumulusmoln på sommarhimlen och nu går kosan rakt på den skinande staden vid synranden. / Långsamt stiger Helsingfors ur vågorna, växer och tar fastare arkitektonisk gestalt i sin gröna infattning av vatten och skog.

Skriftställarkollegan Janson – på sin tid den kanske mest uppburne stilisten i den s.k. dagdrivargenerationen bland författarna – hade en kluven relation till Helsingfors och det berodde troligen delvis på att han var född i Åbo och därmed inte hade insupit huvudstadens själ från de tidigaste barndomsåren. Hans författarskap handlade mycket om just detta "... att vara främling i sin egen stad." Jag är trots allt född i Helsingfors och bodde visserligen drygt trettio år av mitt yrkesverksamma liv i Vasanejden men har varit, och känner mig delvis fortfarande, som en främling i egen stad. Och det beror förstås på att omgivningarna ständigt förändras och att stadens puls slår i så annan takt än mitt eget hjärta. När jag idag ser på min hemstad är perspektivet på sätt och vis det samma som Jansons. Jag tar visserligen inte flyget men jag tar hissen – med benäget tillstånd hänvisande till mitt visuella uppdrag – högst upp till tionde våningen i Psykiatricentrums resliga byggnad mitt i Tölö och kan från den vidsträckta takterrassen överblicka den del av staden som jag kan kalla min;  tonårens- och studietidens Mellersta Tölö. Rakt nedanför breder Topeliusparken ut sig, betydligt lummigare i dag än när jag för drygt 70 år sedan såg dagens ljus. Mina föräldrar bodde nämligen då på Topeliusgatan 9 (det inpackade huset till vänster) men flyttade strax efter det till Skatudden. Men vi återkom till Tölö och kvarteren kring Tölö torg (som ligger strax bakom hörnet till höger) när jag var i de yngre tonåren. Härifrån var det nära till skoldanserna i Lönkan, filmerna på Bio Adlon och fotbollsmatscherna och friidrottstävlingarna på Stadion. Lite senare, som ung vuxen och kamperande i Otnäs studentby, återupptäckte jag Mellersta Tölö när jag studerade i Socialhögskolan, som på den tiden ännu befann sig lite längre ner på Topeliusgatan. Ja, Mellersta Tölö låg bra till för tonåringens och det spirande vuxenlivets urbana själ och hjärta.

I min tonåriga ensamhet besökte jag ganska regelbundet Borgbacken och där inhalerade något av den spänningsladdade atmosfär som saknades hemmavid. Det fanns ett tryggt och ganska förutsägbart här och ett kittlande och tidvis skrämmande där. När jag nu här från min psykiatribyggnadsposition, med teleobjektivet påskruvat, betraktar vyn som breder ut sig, noterar jag att vardagens horisontella lunk alldeles konkret står i skarp kontrast till de livets utmaningar som nöjesparkens bergochdalbanor representerar. Och det är förstås en Guds lycka att det är just så och inte tvärtom.

Stadens profil håller tydligt på att förändras. Där tidigare kyrktornen ensamma stod för stadens kontakt med himlataket har de under de senaste åren fått allt fler konkurrenter. Tjugo- och trettiovåningshus ploppar upp lite här och var och skapar inte bara helt nya visuella vyer men ritar delvis även om min mentala karta. Mitt asfaltsbundna och barndomsfixerade jag utmanas av en stålsatt och betongfylld arkitektur som med sin påträngande och potenta självsäkerhet utgör ett alldeles konkret hot mot min åldrande kropp. Ändå, eller kanske just därför, fascineras jag av de nya siluetter som inte bara växer fram men framförallt växer upp. Liksom Ture Janson för hundra år sedan tog sig an stadens liv och leverne med kluvna känslor och mild ironi försöker också jag hitta en balans och en attityd som kunde sammanjämka den yttre och inre bilden på att vettigt sätt. Jag lever i Helsingfors men Helsingfors lever minst lika mycket i mig. Just nu lider jag av en lindrig huvudstadsvärk.

Vinjettbilden: Köpcentret Tripla i Böle. Sista bilden: I bakgrunden Berghälls kyrka och de första av sammanlagt sju skyskrapor som byggs i Fiskehamnen. Och, läs gärna: Ture Janson: Boken om Helsingfors. Holger Schildts förlag, Helsingfors 1927.

by Magnus Lindholm