Fåraktigt
[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
Ju kallare väder desto fler kläder, lager på lager. Själv kör jag med merinoull som kölddämpare, merinoull från Australien. Strumpor, långkalsonger, tröja, halsduk, mössa – jag är insvept i en fåraktig värme som reglerar min temperatur och håller mig helt klifri. Och jag kommer osökt att tänka på Uno Florén (1915–1983), svensk skriftställare och redaktör med glimt i ögat, som beskrev sig själv med orden:
Så som en herde ropar jag på mina tankar. Långsamt skockar sig fåren.
Det är precis så min vardag ser ut: Tidigt på morgonen sätter jag mig vid datorn laddad med högar av tankestoff, de färskaste nyorden och en obetvinglig lust att spika upp, om inte 95 så åtminstone en vettig tes på min slitna tankeport. Och precis när fingrarna gör sig redo att dansa fram på tangentbordet, ackompanjerade av rytmiska synapskopplingar under pannloben, är det som om någon helt oförhappandes hade dragit stöpseln (okej; stickproppen …) ur väggen. En svart dataskärm speglar en utslocknad hjärna.
Och medan pulsarna slår i allt häftigare takt, och rynkorna dansar rumba på den svettblanka pannan, anar jag ett veritabelt tankefel, en mental synvilla; det jag försöker formulera och uttrycka ligger inte på en specifik plats i hjärnkontoret, eller i en undanskymd vrå av medvetandet, eller inlåst i ett elegant kassaskrin – nej nej nej – men i stället utspritt på många hyllor ovanför och snett under varandra. Jag har försökt greppa kontexten i en enda rörelse men glömt att jag ju först måste blanda ord och meningar i lagoma doser innan jag kan avnjuta det färdiga resultatet, att jag med andra ord måste ordkrydda och meningsgrädda.
Så jag får dra både ett och två djupa andetag innan motivet börjar klarna. Skapandet i allmänhet och skrivandet i synnerhet handlar om tankehudar och ordhinnor som, likt min vinterklädsel, ska placeras i lager på lager för att uppnå den rätta berättarvärmen. Men det måste förstås ske enligt en viss inre logik som bara herden har koll på. Och han är, som bekant, speciellt intresserad av de borttappade, antingen det handlar om får eller människor.
Eller luddiga tankar.
Foto: Bilderna är tagna i början av december på Madeira, på norra sidan av ön. Några får och getter stod på en bergsbrant och och mumsade på torrt gräs till synes helt obekymrade om det sluttande golvet.
1 januari
Förra årets ord tillhör förra årets språk och nästa års ord väntar en ny röst. Att göra ett slut är att göra en början.
– T.S. Eliot (1888–1965), amerikansk-brittisk författare, poet och litteraturkritiker
Internationellt Walk Your Dog Month, National Slavery and Human Trafficing Prevention Month, Internationella pizzadagen Temadagar i USA Emancipation Proclamation, National Hangover Day, National Bloody Mary Day Temadagar i Tyskland Tag der Wiegens, Weltfriendstags.
Notera även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto (v. 1) längst ner i blåggen!
Omen
Så är vi då här igen. Den 1 januari. Nystart? Men det enda som är nytt är året, allt annat är urgammalt. En nolla har bytts ut mot en etta. Är det bara en grafisk korrigering eller kanske i bästa fall ett omen – att en nolla, en loser, kan vinna, få första pris? Små skrivfel här och där och livets bilder skiftar plötsligt, förändras, upplöses. Vår digitala tillvaro är fylld av ettor och nollor, och så är också vår värld; somliga är förlorare, andra vinnare. Men vem bestämmer värdet på en etta och en nolla? Sanningen är att ettor och nollor samspelar på något mystiskt vis och det ska vi göra också detta år.
För egen del fortsätter jag att utforska meningen med meningen, bena ut bokstäver och svänga på perspektiven. Nystart? Hmmm... kanske: Varje år är ett slags nystart, men så är också varje månad, varje vecka, varje dag, varje timme, varje minut... Backar man tillräckligt långt i den analogin flyter verkligheten på i ett ständigt nu. Men går man sedan där över en viss gräns börjar tiden sakta rulla bakåt... Och det är väl ändå en småkuslig tanke; att tänka sig en tillvaro där allt och alla ständigt går baklänges. Men också det har vi troligen varit med om – ögon i ryggen har du väl hört talas om?
Vare sig därmed hur som helst – nu går jag dit sneda näsan pekar. Om jag slutar där jag började eller börjar jag där slutade får någon annan bedöma. Det finns åtminstone ett bättre ord än omen. Och det är amen.