Month: januari 2021

Tulpanmani

Ett halvmeters snötäcke på terrassen påminner knappast om blommande blomsterlökar och försommarvarma vindar, men idag på Tulpanens dag (åtminstone i Sverige) uppmanas jag, med sinnet sneglande under jord, att blicka stadigt framåt. Som så mycket annat här i livet är det den inre blicken – själens visualiseringar – som styr min upplevelsevärld. Bara äppelträdets ännu kvarhängande jullampor sprider en gnutta färg över den snöfyllda terrassen där åtta koltrastar och ett tjugotal småfåglar kalasar på solrosfrön och jordnötter. Det omedelbara synintrycket är vintergrått och snövitt men jag har inga större svårigheter att minnas hur den här inmurade frizonen i tillvaron ändrar karaktär allt efter årstider och månaders växlande. Och det är hoppingivande att tänka sig att närmare hundra blomsterlökar – de flesta tulpaner – nersänkta i jorden den sista oktober förra hösten, där i det kalla och mörka bidar sin tid för att sedan, när det är så dags, penetrera både den hårda marken och min smått stelnade känsloyta. Allting har sannerligen sin tid och under den mörkaste tiden av året och tillvaron tvingar jag mig att blicka inåt och bakåt för där finns det alltid utrymme, färg och ständigt växlande motiv. Och just nu en väldig massa tulpaner.

Och jag tänker speciellt på den enorma tulpanoceanen i Keukenhof, där ute på bondvischan mellan Amsterdam och Rotterdam. Mycket kan man vänta sig av tulpanöverflöd just i Holland men de enorma fältena och de eleganta parkerna får mig att smått matt sucka över detta överdåd av färg och fantasi. Så jag håller käft och låter i stället kropp och själ styra kamerans lins, både ganska närgånget och i tillbakalutande översiktsvyer. Om jag förstått det rätt infaller årets tulpanfrosseri mellan den 20 mars och 9 maj och då beaktar man självfallet också olika coronarestriktioner. Men jag är rädd för att åtminstone vaccineringen i Finland vid den tidpunkten ännu är helt på hälft så nästa tulpanbesök i Keukenhof blir tidigast om ett drygt år. I stället för sju miljoner tulpaner och 800 arter får jag i år alltså nöja mig med kanske 70 tulpaner i fyra olika färger och formationer. Men det är inte så illa det heller, i synnerhet som jag haft ett litet finger med i spelet. Holland är förstås värst när det gäller tulpaner men i Sverige odlas det 160 miljoner tulpaner varje år, och i Finland ca 70 miljoner. Så det är helt ok att också här fira Tulpanens dag den 15 januari. Vår i sikte!

by Magnus Lindholm

Udda

En av dagens temadagar i USA är Peculiar People Day, en annan är Bittersweet Chocolate Day, en tredje Cut Your Energy Costs Day. Eller kortfattat: Udda människor, bitterljuva smaker och mindre energikostnader. Kan det vara nånting för en kort temadagsbetraktelse?

Jag tar i första hand fasta på det där med udda. Vilket får mig spontant att tänka på att skulle jag ha blivit en flicka hade jag döpts till Urda, det har mina föräldrar berättat. Nå, nära räknas inte i Finland men jag har definitivt ända sedan tidig barndom känt mig Udda i förhållande till alla andra människor. Tills jag nån vecka före pensioneringen plötsligt insåg att ALLA människor, troligen, känner sig mer eller mindre udda (och att väldigt få faktiskt heter Urda). En del är onormalt normala, andra annars bara knasiga, klantiga, klåfingriga, knäppa, krampaktiga eller kallsinniga. Alltför många är sarkastiska, simpla, skamlösa, självupptagna och rent ut sagt onda. Men alla är åtminstone lite småkonstiga och då är risken överhängande att även bli storkonstig.

Poängen med att vara peculiar är att man är medveten om sin egendomlighet, sin uddighet. Och här råder tyvärr en besvärande korrelation mellan utomordentlig uddighet och snedvriden självbespegling, som driven till sin yttersta spets leder till ett tillstånd som H C Andersen har beskrivit i sagan om Kejsarens nya kläder. De var som bekant något fragila, för att inte säga genomskinliga, eller rättare sagt obefintliga. Så är det också med uddighetsförnekarna; de tror att de skrider fram i gyllene dräkter och gnistrande schabrak men i själva verket är de nakupelle, själsligt jättemycket nakupelle.

Annat är det med udda-folket. Själva upplevelsen av att var annorlunda igångsätter nämligen en känslighetsförändring i huden, kroppens skal, som kan gå i två riktningar – inåt eller utåt. Uddighetsförnekarnas hud blir hård och okänslig medan uddighetsbejakarna i stället väver en känslig och ibland konstnärlig kokong runt sin själ. Det här får paradoxala konsekvenser inte bara för den enskilda individen men för hela mänskligheten: De som bejakat, mer eller mindre frivilligt, sin genomskinlighet och sårbarhet blommar vanligen ut i sköra, skira fjärilsvarelser. Men uddighetsförnekarna blommar in, vissnar, torkar bort, stelnar i stammen och får efterhand allt större behov att skyla sig med sagolika silkesskrudar och självförhärligande skadeglädjestoff. Så är då världen uppdelad i två läger: De som vet att de är udda och lite egendomliga men egentligen inte alls är det, och de som tror att de är små kejsare och verkligen är det – nämligen små och nakna.

Denna speciella amerikafokuserade temadag firar jag alltså ett nästan hanterligt udda-skap, denna bitterljuva känsla av sött och salt, detta energisnåla men samtidigt tillräckligt upplysta tillstånd som en meningsfull livsvandring kräver. Och det här deklamerar jag helhjärtat och högljutt som ett uttryck för att jag fortfarande, nästan, är vid mina sinnens fulla bruk: lite udda och nästan Urda.

Foton: Elaine Davidson är "Most Pierced Woman" i världen (Guinness World Record). Enligt uppgifter på Wikipedia var antalet piercingar på och i hennes kropp i januari 2019 sammanlagt 11.003 st. Till yrket är hon en fd. sjuksköterska, född 1965 i Brasilien. Hon bor och verkar i Edinburgh och det var där jag såg henne på Fringe-festivalen 2016.

by Magnus Lindholm

Tjurdags

Så är då även jag igång med det nya året, inte så lättsam och hurtig som kanske skulle önskas, men dock igång. Kroppen är lite stel, psyket påminner om en påtrampad plåtburk och anden flämtar som ett halvtrasigt julljus. Långa och många helger ligger inte för mig som är i stort behov av rytm och reson, piska men dock inte morotslåda, för att veckan ska framstå som meningsfull och helst också lite förutsägbar.

Det är här som årets oräkneliga temadagar kommer in i bilden – både de mer eller mindre officiella och de kärleksfullt klacksparkskonstruerade. Min dagliga framfart kräver nämligen kryckor, passager och lockbeten, annars flyter tiden helt säkert ut i ett öde landskap, torrt och trist och tröstlöst. En och annan kan visserligen konstatera att mina var-dagar ser lite infekterade ut, rödsprängda och ömma, men hellre så än skörda. Eller hur det nu heter.

Min point är: Processen är det viktiga, själva skapandet är det centrala – tänkandet, ordvändandet, meningskonstruerandet, verklighetsframtvingandet. Varje dag serveras jag ett tomt blad och erbjuds en nästan identisk scenografi, men jag måste själv skriva mitt manus, spela huvudrollen och ett antal biroller, sköta kostymeringen och studera den tidvis lite komplicerade koreografin. Och det gör jag gärna så länge jag har en dylik (hjärna, alltså), och så länge de rödmarkerade helgdagarna inte protesterande ställer sig i vägen.

Temadagarna är då mig till nästan ovärderlig hjälp och vägledning. Idag är det dessutom extra lätt, idag är det nämligen Trettondagen, det vill säga det som förr kallades den "gamla julen". Men idag firas också De tre kungarnas dag, Jesu dop och Bröllopet i Kana. Och när jag spanar in temadagar i andra länder konstaterar jag att det bland annat också är Småbrödets dag och Äppelträdets dag – en smått märklig mix, men ok.

Ibland behöver jag en hel dag för att hinna med allt som ska donas och fixas. Och så är det just idag. Men sen plockar jag nog ner lamporna från äppelträdet på terrassen, kastar ut julgranen och slänger in luvan i låddan – nån ordning får det väl ändå vara på detta helgfrosseri! Äntligen får jag tjuras på riktigt, det är ju nu som oxveckorna börjar...

by Magnus Lindholm