Arbetskraft
Det finns en fantasieggande berättelse om arbetets betydelse, eller rättare sagt brist på betydelse, av psykologen Carl Gustav Jung som han redogör för i sin bok Mitt liv. Året är 1920, platsen Afrika, närmare bestämt Sahara och oasstaden Tozeur och alldeles specifikt oasen Nefta. Människorna här har föga bråttom, i själva verket står deras tillvaro helt stilla, som om de står och väntar på nånting som aldrig kommer att ske, som inte finns. Ibland känner de vittring, som ett villebråd som ännu inte upptäckt jägaren. Men vittring av vad? Hettan är obeskrivlig, luften vibrerar och dallrar, rörelser stelnar, tiden har upphört, i själva verket verkar den nästan gå bakåt, som i drömmen.
Jung berättar om en öppen plats, ett litet torg, där kameler, mulor, åsnor och högljutt skrikande människor trängs. Nånting är på gång, nånting ska hända, förväntan och oron är stor. Så plötsligt, långt borta, kan man ana ett dammoln bland gröna flaggor, och höra det dämpade ljudet av trummor. Kamelerna på torget brölar, åsnorna skriar och människomassan rör sig oroligt och förvirrat, ropen är gälla och klagande. I spetsen för kortegen rider en gammal timid man på en vit mula. Under hans, maraboutens, ledning ska männen, hundratals, nu dra ut i öknen för att anlägga en ny åker med allt vad det innebär av systematiskt grävande, lyftande, organiserande. Det flimrar som i en myrstack som blivit anfallen av en myrslok när männen drar ut i den oändliga sandhettan, ropen skallar och nervositeten är påtaglig.
Väl framme vid den nya arbetsplatsen rider marabouten låmält och bestämt mellan svettiga och blanka kroppar och delar ut sina order som blint och självklart efterföljs. Ljudet av grova hackor som sliter sönder sten och tränger djupt ner i öknens sand blandas med de taktfasta rytmerna från några trummor som utan att tröttas fortsätter att piska på. Upphetsningen är stor, arbetstakten uppskruvad och uppfordrande, allting sker med fart.
När natten sedan äntligen kommer och kylan breder ut sig över nästan spikraka vattenkanaler och männen utmattade av dagens kraftansträngningar redan somnat invid sina kameler, är det som om tiden igen, långsamt, skulle ta sats, allting står stilla, väntar. Nästa morgon vaknar skocken av muezzins högljudda och välbekanta rop till morgonbön.
Vad Jung hade fått uppleva och se var människor som knappast någonsin tidigare arbetat, som bara existerade i ett tidlöst vacuum, geografiskt isolerade av oändliga ökendyner och mentalt inlåsta mellan dagens hetta och nattens kyla – den arbetslösa människan i sin obefläckade originalversion.
FOT(N)O(T) Den första måndagen i september firas LABOUR DAY i Kanada (sedan 1872) och i USA (sedan 1882). Labor Day är en helgdag, de flesta butiker och restauranger är stängda och i stället ordnar man picnicks, gör utflykter och firar sommarens avslutning. | År 2006 skrev jag boken "Arbetets Kraft" på beställning av Vasa arbetskraftsbyrå som det året firade sitt 100-årsjubileum. Som en följd av engagemanget i arbetets och arbetsförmedlingens historia skrev jag följande år, 2007, en magistersavhandling i socialpolitik (Åbo Akademi i Vasa) rubricerad "Arbetsförmedlingsinstitutionens etablering i Finland vid sekelskiftet 1900 – en del av ett socialt nytänkande i Västeuropa". | Bilden av konstverket uppe på balkongen är tagen i centrum av staden Innsbruck i Österrike.
Veckans ordskred (v. 36)
Det är ingenting mindre än ett litet under att vi inte redan gått under med tanke på de stunder av blunder som skakar våra husgrunder
2 september
Människor säger att ingenting är omöjligt, men jag gör ingenting varje dag.
– Nalle Puh, alias Alan Alexander Milne (1882–1956), brittisk författare och dramatiker
TEMADAGAR Internationellt Internet's Birthday, World Coconut Day, International Cabernet Sauvignon Day Finland Kaulankatkaisupäivä, Kierrätä tarpeettomat tavarsi -päivä, Lävistä korvasi –päivä Tyskland Herbstanfang meteorologisch, Antikriegstag USA Blueberry Popsicle Day, National V-J Day, Beheading Day, Bison-ten Yell Day, Calender Adjustment Day, Pierce Your Ears Day
TEMAVECKA USA National Childhood Injury Prevention Week (1–7.9.)
VECKA 35 Notera även Veckans tanklöshet, Veckans foto och Veckans humoresk längst nere i blåggen. NÄSTA BLÅGGINLÄGG: måndagen den 6 september
Ingenting
Nu ska jag skriva nånting om ingenting. De kan väl inte vara så svårt, ja, något mera okrävande kan jag knappast kläcka. Så jag inleder med några allmänna svepande formuleringar av gammalt beprövat märke och på det sättet invaggar läsaren i en veritabel trygghetskokong som samtidigt får fungera som ett slags intellektuell krockdyna, allt för att underlätta intagandet och smältandet av den bildningsfyllda kost, färdigttuggad och lättsmält, som bara en titelbefriad blåggmästare av undertecknads rang och renommé kan prestera. Ingenting är enklare än att skriva, om inte allt, så dock något om ingenting.
För att ge sken av en viss belästhet börjar blåggaren sedan lusläsa ord- och andra liknande böcker. Och på netet, med prefixet inter– (som idag firar sin födelsedag!), hittar han då bland annat följande synonymer till ingenting som han efter en viss initial verbal upphetsning börjar peta i och smaka på: Inte något (nåja ...), inget (blää!), intet (blääblää), plus minus noll (bra!), inte ett jota (jättebra!), inte ett dyft, inte ett piss, inte ett rött öre, inte ett knyst (YES!), noll (ok).
I det här läget gör blåggaren en strategiskt elegant manöver och tvärnitar. Eller rättare sagt kastar han sig in på ett svagt upplyst men dock markerat sidospår. Jota, vad sjutton betyder jota!? På Wikipedia insuper han att jota är nionde bokstaven i det grekiska alfabetet men också att det hade siffervärdet 10 i det joniska talbeteckningssystemet. Det snedsteget ska förstås med särskild iver noteras: Den nionde bokstaven i alfabetet är alltså egentligen den tionde. Fantastiskt intressant, det kunde faktiskt inte vara mera salivproducerande än så!
När detta intetsägande resonemang saligen avverkats börjar blåggaren sedan fundera på det finurliga slutet, knorren på svansen, punkten under utropstecknet. Och då går han förstås till Bibeln och läser i Matteus 5:18, det vill säga ur Bergspredikan: "Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett". I den grekiska originaltexten översätts 'inte en enda bokstav' med 'inte ett jota' syftande på Yod – det hebreiska alfabetets minsta bokstav. Men eftersom blåggaren inte är teolog, och allra minst exeget, och inte riktigt förstår sig på finesserna i dessa translationer så svänger han i stället strålkastarljuset helt självklart upp mot himlen och konstaterar i stället nånting som ju alla redan vet, nämligen att Gud av ingenting (ex Nihilo) skapade allt. Den repliken får sedan bli den sista spiken i den kista ur vilken vi alla, hoppeligen, tar de första steget in i evigheten.
Så vad har vi inte lärt oss av detta på allt sätt upplysande (se fotot ovan) men i sanning själlösa resonemang? Jo, att ingenting är allt och att allt därmed, helt logiskt, är ingenting. Kom inte sen och påstå att jag ingenting vet. Jag vet allt!
Foto: 700 kilometer väster om Nordafrika: soluppgång över Atlanten och Madeira.