Veckans (m)ordspråk (v. 38)
Om man inte vill bli snuvad på konfekten är osnutet bäst, sa han som alltid lade näsan i blöt
Veckans minnesbild
ROTVÄLSKA
Jag har ibland undrat vad det är för skillnad mellan Bulevarden och Södra Esplanaden? Jag menar, de båda gatorna löper ju så att säga i samma riktning efter varandra, som om de vore en och samma gata. Men så upptäckte jag att det var ju just där den var – Skillnaden – där liksom mitt emellan, utan att den egentligen riktigt märktes. I själva verket hade den befunnit sig där hela tiden och utgjort skillnad mellan den ena gatstumpen och den andra, men det märker man ju inte vid första anblicken. Först var det ingen skillnad, sen blev det Skillnaden.
Och så är det också med rotvälskan; den utger sig för att dofta på ett visst sätt men petar man i den lite mera uppstår plötsligt alldeles andra odörer. Gravgrävare känsliga för korsdrag lider ofta också av liktår och benröta. Och så här är det mest hela tiden; snusförnuft och grötmyndigt tal plattar till tillvaron, men rotvälska och genomstänkta ordskred gräver strategiska löpgravar som faktiskt skyddar rätt bra mot de värsta invektiven. Men, för säkerhets skull och som tidigare noterats: Om man inte vill bli snuvad på konfekten är osnutet bäst, sa han som alltid lade näsan i blöt. Allt jag här för övrigt nu nertecknar sker givetvis i fullt samförstånd med blåggbläddraren och självfallet i en anda av ömsesidigt förtroende: Goda vänner talar mellan fyra ögon, konfidentiella samtal sker mellan fyra öron.
Det ligger liksom i sakens natur att min rotvälska och mitt rappakaljaresonemang (min personliga lilla lågsvenska eller förvrängda idiomatiska uttryck om man så vill kalla dem) ibland saknar både huvud och fötter men ibland innehåller desto fler andra kroppsdelar, typ; Man ska inte ha bråttom när man lägger benen på ryggen. Efter några plågsamma besök hos kiropraktiker är man kanske mogen för följande utmaning: För den som fungerar som femte hjulet under vagnen är det en fördel om hen kan besitta en viss bilringsfetma. Och så finns det en tredje variant, mera kroppsligt specifik och som jag personligen har bitter erfarenhet av: Flintskalliga på äktenskapsmarknaden kammar nästan alltid noll.
Nej, du har rätt, det är inte roligt alls. I själva verket är det djupt tragiskt egentligen, som om den framkrystade vitsigheten egentligen försöker dölja en djupare tragik. Men ibland kan man ana en ljusglimt mitt i desperationen: Den som vill koka soppa på en spik har inte bara en skruv lös men äger tydligen också en specialdesignad, otroligt smal och strutliknande kastrull. Ja, för böveln, man måste verkligen vara optimist för att hänga med i detta globala galenskapsgille. Men det föranleder mig att samtidigt uppskjuta denna lilla varningsraket: Att sträva uppåt i rasande fart är alltid kontraproduktivt! För det är väl ändå ganska solklart: Den som befinner sig i sjunde himlen håller troligen på att bygga luftslott. Till dylika snedsteg är inte ens jag beredd att uppmuntra. Eller är jag? Därom twista de dansanta.
Men som sagt, ibland kan man upptäcka ljusglimtar där de inte tidigare funnits: Portoavgiften för Kejsarens nya kläder blev anmärkningsvärt låg. Och ibland blir det nästan rätt fast det blir fel: Och så var det den långfingrade tjuven som lade vantarna på handskarna. Ja, det är väl egentligen bara skapande människor som har en förmåga att vända uppenbara motgångar till sin fördel. Och det är en talang som blir allt viktigare i en värld invävd i mer eller mindre virala virusar, osammanhängande ordbojor och hotfulla väderleksprognoser. Låt oss alltså alla i andanom och i krisiga livssituationer följa detta exempel: När en KONSTNÄR har målat in sig i ett hörn ställer han till med VERNISSAGE!
Foto: Andriya Andréa Filipovic (f. 1955) är en kroatisk konstnär som ställde ut i ett pyttelitet galleri i centrum av Paris våren 2013. Jag gick där förbi och det såg så lockande ut. För så här är det: Konstens dörrar öppnar sig inte bara in mot rummet men också in under huden. Och det borde väl alla vettiga människor i beslutande ställning i vårt land, speciellt idag, förstå: Att konst är BÅDE själens näringsrika snabbmat OCH att den i allra högsta grad också fungerar som ett livsupphållande beredskapslager. / Notera gärna också reklam för boken ORDSKRED här ovanom i blåggen: Det här är alldeles ordagrant skrattretande billig humor. I det här sammanhanget finns det egentligen bara en vettig uppmaning: KÖP! / Och till sist en senkommen kommentar; fotot ovan ska självfallet inte kopplas samman med rubriken utan givetvis bara med den sista meningen i humoresken. Men det har den uppmärksamma blåggbläddraren ju redan gjort. Förstås.
Veckans ordskred (v. 37)
Och så var det kardiologen som inte kunde hålla klaffen och allra minst stanna kvar i sin kammare där han blodtörstigt och impulsivt slängde kranskärlen ut i förmaket i ett till synes ständigt återkommande hjärtlöst kretslopp
13 september
Varför klagar du, hjärta, över en sommar förödd? Bättre att födas till smärta än att aldrig bli född.
Erik Blomberg (1894–1965), svensk författare, översättare, konsthistoriker och kulturkritiker
TEMADAGAR Internationellt World Sepsis Day / Världssepsisdagen (sepsis = blodförgiftning), International Chocolate Day / Internationella chokladdagen, Finland Halaa pomoasi -päivä, Homma hanskassa -päivä, Positiivisen ajattelun päivä, Uhmaa ennakkoluuloja -päivä, Yliluonnollisuuspäivä Sverige Programmerarens dag USA Kids Take Over The Kitchen, Peanut Day, Uncle Sam Day, Celiac Disease Awareness Day, Bald is Beautiful Day, Day of the Programmer – 256th Day of the Year, Boss/Employee Exchange Day, Pet Birth Defect Awareness Day, Scooby-Doo Day, Fortune Cookie Day, Hug Your Boss Day, Supernatural Day, Positive Thinking Day, Defy Superstition Day, Roald Dahl Day
TEMAVECKOR Finland Hävikkiviikko / Göra sig av med -veckan USA National Arts In Education Week (12–18.9), Housekeepers Week (12–18.9)
VECKA 37 Nya (hjärtinspirerade) inslag längst nere i blåggen: Veckans ordskred, Veckans foto och Veckans humoresk. NÄSTA BLÅGGINSLAG: måndagen den 20.9.
Veckans foto
(im)PULS
Det här snabba visuellt-verbala infallet kunde jag lämpligen också kalla: Hugskott och lynnekast. Men eftersom dagens tema är HJÄRTAT så måste jag, blek och kallsvettig, åtminstone försöka hålla mig till ämnet. Alltså: Det här är en bild av ett välbekant fysiskt och psykiskt tillstånd; en inkräktare intar scenen. I det här fallet en spindel på en blomknopp. Men det kunde lika gärna vara en metastas i huvudknoppen, ett tankehinder i minneslådan eller ett mellanmänskligt övertramp av grövre sort. Invaderingar av dylika slag slutar som bekant nästan alltid med en katastrof om inkräktaren inte snabbt ges på båten eller på annat sätt dränks, vänligt men bestämt stoppas, eller helt enkelt och simpelt avlivas. Ibland ska nämligen saker och ting, och människor icke minst, veta sin plats på planeten, inte okänsligt klampa över gränser eller överhuvudtaget beblanda sig med element som icke tillhöra dem. Vi känner alla till de förfärliga följderna av en dylik gränslös tillvaro: ketchup på slipsen, skorpsmulor i tangentbordet, svordomar i skön litteratur – allt lika förkastligt och regelvidrigt. Man kan få hjärtsnörp och pulspropp med mindre.
Men nu är det ju så här att vardagen inte går att skräddarsy och än mindre människorna att tämja. Försök har gjorts men de har alla gått käpp rätt åt fanders. Och fortfarande finns det ingen vettig människa som kan förklara var fanders egentligen finns på kartan, så den vägen skola vi definitivt icke vandra. Sen kan man förstås svänga på negativet och i stället tänka sig, i det här specifika bildfallet, att det är spindeln som är på rätt plats och att blomknoppen, oinbjuden, på någon konstig vänster klämt in sig i bilden ... just det – från höger. Det du! Nu har vi ett helt annat scenario, en variant på det där visuella lappkastet som vi lärde oss på psykologins grundkurs där bakgrund plötsligt blev förgrund och vice versa. Ja, du vet; två profiler byts tur vis ut mot en formfulländad vas – profil-vas-profil-vas – lite beroende på hur hjärnkontoret arbetar. Varför just en vas och två profiler kan uppfattas som en och samma sak är sedan förstås en annan och för alla sinnesslöa filosofer sannolikt ett vederkvickande diskussionsämne.
Och eftersom jag är en oerhört sinnesslö bildfilosof så har jag självfallet tänkt ut en mycket elegant och absolut vattentät lösning på detta bildmysterium om huruvida den ena eller andra passar, eller inte passar, in i motivet. I det här fallet gör jag så här: Jag kallar spindeln för Hugo Skott och ger blomman namnet Lynne Kast och plötsligt finns här varken inkräktare eller kriminella gränsöverskridare, varken vaser eller profiler, utan bara två figurer som hör ihop som ler och långhalm och som tillsammans bildar en konstnärlig helhet, en sjungande duett, eller varför inte – två musiker i en symfoniorkester.
Och jag dirigerar och (im)pulsen slår.
Foto: Bilden är knäppt i början juli i Hertonäs gårds park i Helsingfors.
Sepsis
WORLD SEPSIS DAY betyder att vi idag, måndagen den 13 september, fokuserar på det lidande och de utmaningar som blodförgiftning orsakar. Siffrorna i sig är talande: 47–50 miljoner världsvida fall per år, minst 11 miljoner döda varje år, ett av fem dödsfall orsakas av Sepsis, 40 % av sepsispatienterna är barn, endast 20% av insjuknanden sker på sjukhus, och Sepsis är den främsta orsaken till dödsfall på sjukhus. Symptomen på Sepsis varierar – feber, svår sjukdomskänsla, illamående, lös avföring, matthet, höjd puls och andningsfrekvens, hosta, flanksmärta, urinträngningar mm – och kräver alltid akut vård.
Med detta allvarliga budskap i bakhuvudet tänker jag på hur kropp och psyke dansar ihop, eller åtminstone borde göra det. Mitt hjärta kan banka av glädje och strypas av sorg, mitt hjärta kan vara både varmt och kallt. Ja, mitt hjärta innesluter både liv och död. Om mitt hjärta huserar alla känslor och hjärnan logerar förnuftet så är det rimligt att tänka sig att kontakten dem emellan är helt livsavgörande, att det blod som pulserar mellan dessa huvudstationer är kroppens viktigaste bränsle. En bil kan gå åtminstone på diesel, bensin, gas och el men en människa drivs framåt endast av rent blod.
Tillvaron är oändligt komplicerad. Hur behjärtansvärt (!) det än är att lyfta fram hjärtats fysiska utmaningar och begränsningar får det inte överskugga insikten om att det också, och kanske i synnerhet, existerar en blodomloppets psykologiska förgiftning, svår att sätta fingret på men icke desto mindre fullkomligt verklig och lamslående. Hjärtan som brister eller i värsta fall fryser till is leder sällan till akut sjuktransport och blixtsnabba terapeutiska ingrepp. Tvärtom får patienten ofta lida långa tider i ensamhet med sin osynliga smärta, kanske utestängd och bortglömd. I den bemärkelsen har kroppen en fördelaktigare ställning än psyket.
Och om jag ytterligare svänger och vänder på begreppen och utgår från att anden är människans egentliga kärna och rot, och att kroppen bara är ett maskformigt bihang till den, så kan jag tänka mig att psyket är den livgivande navelsträngen de två emellan. Så projiceras då hela livet på kroppens yta, känslor och sinnen pulserar under huden och hela föreställningen upplyses av ett evighetsljus inifrån. Allt handlar om blick och perspektiv, om en djupare avsikt med tillvaron, och en ofta senkommen insikt om att utsikten ofta fördunklas av förgiftningar, både kroppsliga och mentala. Men att hjärtat förvisso är livets själva grundbult.
Foto: HELSINKI SAMBA CARNAVAL årsmodell 2017. Den unga sambafestivaldeltagaren har ingenting annat med dagens blåggtema att göra än att hon här gärna får representera den glädje och stolthet som en stilig dress lockar fram. I den här åldern är kropp och själ ännu djupt integrerade, längre fram sker ofta en stegvis separering. Och samba – som jag noterat ett par gånger tidigare här i blåggen – kommer från de angolanska ordet semba, eller mesemba, och betyder religiös rytm. Vem hade väl tänkt på att den färgstarka och taktfasta dansen har en gudomlig återkoppling? Man ska inte "döma hunden efter håren" men ibland kan man "döma" människan efter sambaklädseln och den pulshöjande hjärtverksamheten – här kombineras fantasifull utstyrsel och livsbejakande inlevelse i ett och samma kroppspaket!
Galenskap
Bland många andra temadagar, hemmavid och längre bort, tar jag fasta på Bydårens dag som enligt mer eller mindre seriösa inhemska källor i dag uppmärksammas i Finland. Ja, nu är det ju förstås så att det varken finns dårar i största allmänhet eller bydårar i största synnerhet och det beror ju på att det knappt finns några byar kvar i landet, och att psykiska och sociala avvikelser det senaste seklet har försetts med så eleganta diagnoser att de i stort sett kan appliceras inte bara på mig men på de flesta. Det som förr var avvikelse är idag nästan normalt. Eller uttryckt på ett lite annat sätt: För att vara riktigt frisk måste man vara lite galen.
Det här är EN sanning, kanske inte vedertagen men nog en sanning som tål de flesta väder: Galenskapen är av två slag – den positiva och skapande galenskapen, och den negativa och destruktiva. Låt mig förklara. Den negativa galenskapen karaktäriseras av: Total skrupelfrihet och ett helt kritikresistent beteende, ett till bristningsgränsen förstorat ego och ett grandiost beteende a la kejsarens nya kläder. Och återkommande hopp över skaklarna och snedsprång i det tysta, titelkåthet och paradplatspilskhet. Kort och (mindre) gott: personen i fråga är allmänt oborstad, hänsynslös, aktivt manipulerande, hjärtlös och humorfri. I motsats till den gammaldags "hederliga bydåren" är den här "stadsdåren" påstridig och armbågsfäktande och berättar gärna i tid och otid om sina segertåg när och fjärran. I synnerhet fjärran. Allt ackompanjeras av ett stelt leende redan från första början när han, sin vana trogen och medvetet försenad anländer till mottagningen, vernissaget eller den eleganta supén. Stadsdåren ger ett sken av brådska och svår upptagenhet av samhällets viktiga frågor som bara han har svaret på. Men i själva verket skyr han arbete som pesten och klarar självfallet inte av sedvanlig social samvaro på lika villkor. Den inre tomheten och sårbarheten är dold bakom formaliteter, frackar och utmärkelsetecken som ger ett momentant skydd mot livets oberäkneligheter. Stadsdåren är därför alltid på flykt, från andra och i synnerhet från sig själv. Det stadsdåren aldrig fått erfara är föräldrarnas kärlek och känslornas mångfald som barn. Livet förvandlas därför till en ständig kamp mot allehanda väderkvarnar. Och som riddaren Don Quijote av La Mancha har även stadsdåren sina medväpnare, sina sanchopanzor som sköter smutsjobben, allt i syfte att själv, obefläckad, kunna stoltsera i scenljuset.
Den positiva galenskapen är av lite annat slag. Den tar fasta på det som är lite kantigt och snett, som inte är normen och kanske inte heller normalt, som med nyfikenhet och förväntan rör sig på obekant mark, som vågar se in i själsmörkret även om det smärtar och ur det hitta nya utsikter, nya framkomliga vägar. Positiv galenskap hyllas som bekant av skapande människor i allmänhet och konstnärer i synnerhet. Kreativiteten bryter ny mark, perforerar hård hud och skapar kontaktytor mot det genuint mänskliga, det gudainspirerade. Där stadsdåren ängsligt polerar ytan kastar kreatören sig in i psykets villervalla och låter sig uppslukas av färger och former och intryck sällan skådade. Skaparlusten övervinner olusten, formar och tämjer klumpar i magen, forserar tankestup, upplyser dolda skatter. I motsats till stadsdårens framskridande i ensamt majestät på ytan dras den skapande "dåren" till det som ligger fördolt under huden. Ja, visst kan det förefalla vara ett dåraktigt beteende, inåtvänt och för omgivningen osynligt som det ju ofta är. Och, ja visst – det krävs ett skapande mod att släppa kontrollen, slänga kostymen, glömma titlar och förtjänsttecknen. Det krävs mod att inte bära en förklädnad, att tappa masken och visa sin sårbarhet, sin mänsklighet. Det krävs stort mod att inte låtsas vara stark.
Bydåren – en relik från sekler nästan bortglömda – påminner mig om att galenskapen förvisso skiftar i många nyanser. Och att den mest högljudda och synliga troligen bara är tom som tio färgstarkt målade tunnor. Och att den gråaste och mest oansenliga är duvornas bästa vän.
Foto: Den sk. Duvmannen återkom, troligen dagligen, med en stor säck torra kringlor till torget invid Centre Pompidou i Paris. Diverse okvädingsord hördes när han banade sig väg genom turistmassorna för att mata de oräkneliga duvorna som nu flockades kring honom. Duvmannen – av många människor sannolikt stämplad som "bydåre" , av sina vingförsedda vänner hyllad som en hjälte.
9 september
Den enda skillnaden mellan mig och en galning är att jag inte är galen.
– Salvador Domingo Felipe Jacinto Dalí i Domènech (1904–1989), katalansk konstnär och 1:e markis av Púbol
TEMADAGAR Internationellt International Day to Protect Education from Attack, International Sudoku Day Finland Kylähullupäivä, Osta papille olut -päivä, Teddykarhupäivä Sverige Yrkesförarens dag Tyskland Tag der Erinnerung und Mahnung, Tag des Wiener Schnitzels, Tag des alkoholgeschädigten Kindes, Tag des Teddybären Storbritannien Emergency Services Day USA Teddy Bear Day, Care Bears Share Your Care Day, Wiener Schnitzel Day, School Picture Day, Wonderful Weirdos Day, Fetal Alcohol Spectrum Disorders Awareness Day, Tester's Day, Steak Au Poivre Day
TEMAMÅNADER (september) USA Sepsis Awareness Month, Friendship Month, Sourdough September, Chiari Awareness Month, Read A New Book Month, Ovarian Cancer Awareness Month, Pulmonary Fibrosis Awareness Month, Suicide Prevention Month, Childhood Cancer Awareness Month, Hunger Action Month, Piano Month
Självständighetsdag Tajikistan
VECKA 36 Notera även Veckans ordskred, Veckans foto och Veckans monolog längst nere i blåggen! NÄSTA BLÅGGINLÄGG: måndag 13.9.
Veckans foto
ARBETSSVAG
Nu är det så här att jag funderar på en sak. Ja, jag menar ... mången kanske tror att jag ligger här på trottoaren, en meter från trafikbruset, och på något sätt vill tillskansa mig fotgängarnas och bilisternas uppmärksamhet – och det vill jag också – och att jag kanske protesterar mot någon specifik samhällelig orättvisa, lemurernas utsatta situation på Madagaskar, de förfärliga skogsbränderna i Kalifornien, Australien och Sibirien eller ... ja, vad vet jag ... det finns ju faktiskt hur många orsaker som helst för att man vill lägga sig ner på marken och bara vara i vägen. Som ett farthinder för jäktade fotgängare. Eller som en kaffefläck på stadsförvaltningens nya turistkarta. Men det är inte därför jag ligger här. Nej, verkligen inte.
För en stund sen var det en äldre dam, kanske 77-78 år sisådär, som med stor möda och ännu större besvär böjde sig ner över mig och med bekymrad min och tårblänk i ögonen undrade om jag hade fallit? Eller om jag var hungrig, kanske ledsen? Nej jag har inte "fallit", jag är inte speciellt hungrig men visst är jag ledsen. Fast det kanske inte ser så ut i första hand. Den här till synes lite nonchalanta liggställning är egentligen ett koreografiskt element, ett slags självironisk pose vars uppgift och funktion dels är att väcka åskådarens uppmärksamhet för min lilla teaterscen men framförallt är det min inställning till det fenomen som är själva incitamentet till denna performance. För en performance är det, en föreställning mitt i livet, här mitt i vardagen och som jag döpt till Arbetssvag.
Vad jag alltså vill uttrycka med denna tysta enmansshow är att arbetet och speciellt ordet arbetskraft måste kompletteras, inte bara med ett annat ord men framförallt med ett annat innehåll, inte minst mentalt. Ja, alltså, jag menar att det finns en speciell styrka i att vara svag, att tvivla, att vara hudlös, sårbar, att lida, att bära sitt kors. Alltför länge har vi hyllat styrka i olika former, ja så till den grad att somliga förskansat sig bakom en stel mask och gjort sig onåbara inte bara för andra men framförallt för sig själv. I sina egna ögon är de starka, upphöjda och till och med suveräna men i själva verket är de ihåliga, tomma, borttappade. Den konstnärliga arbetskraften vet sannerligen vad det handlar om, den använder ju svagheten som styrka nästan hela tiden. Och det är också mitt budskap här på trottoarkanten: bara en stark människa vågar vara svag. Mänsklig svaghet är kulturens styrka.
Foto: Ögonblicksbild från centrala delen av staden Alicante i Spanien. Det "jag" som talar i texten är alltså inte jag rent konkret, men kanske en själsbroder. Så till vida ljuger bilden att mestadels rörde sig mycket människor just här vid skyddsvägen och de förbipasserades blickar var både många och varierande. Orsaken till "protesten" är fortfarande oklar. Men min tolkning är alltså denna.
6 september
Arbetsnarkomanen har en benägenhet att tro att det finns åtta dagar i veckan. Utöver de sju dagar vi alla har – måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag, så finns också "nån dag".
– Lena Nevander Friström (1954–2008), svensk psykoterapeut, författare och föreläsare
TEMADAGAR Internationellt Rosh Hashanah / Den judiska nyårsdagen Finland Suomenhevosen päivä, Hammassuojapäivä, Lopeta jahkailu -päivä, Kananmunaheittopäivä USA Labour day, Coffee Ice Cream Day, Read A Book Day, Stillbirth Remembrance Day, Barbi Doll Day, Mouthguard Day, Fight Procrastination Day
TEMAVECKOR USA National Waffle Week, National Payroll Week
NATIONALDAG Swaziland