Videkissor i monokängor
SKONSAMT
Jo, alltså, det här med röntgen ... Att kunna fotografera rakt genom kroppen, det var ju en alldeles förträfflig upptäckt. Snabbt och ganska enkelt kan experten – för expert måste man vara för att förstå sig på den kryptiska bilden – konstatera var skon klämmer. Och det gjorde den. Eller så inte. I slutet av 1950-talet fanns nämligen på skoavdelningen i Stockmanns varuhus en manick där man kunde se konturerna av den egna foten inne i den svarta skon (det fanns bara svarta skor på den tiden). Det lite suspekta i sammanhanget var dels att bilden var alldeles grön (kanske den också speglade mina avundsjuka blickar) och att knappast någon förstod att här fanns vissa hälsorisker involverade. Men effektiv var den; det gick inte att ljuga för mamma eller pappa att skon egentligen nog var alldeles för stor, för det var den. Alltid. Alla skor och kläder var antingen för stora (≈ framtidstänket) eller för små (≈ brist på framtidstänk). Utan röntgengenomstrålning hade de nya skorna troligen varit alldeles passliga från första början. Nu var de för stora och för hårda, och lagom i längd och komfort först efter ett par år. Och då var det troligen redan dags för en ny ronda bland skoaskar och strålningsapparater.
Nå, det var förstås inte om konkreta röntgenstrålar jag skulle filosofera, utan om abstrakta strålar, om blickar som ser genom ytans skal. Och om tidens flykt. Och då landade jag i Anu Tuominens bildvärld, presenterad för huvudstadsallmänheten senast för något år sedan i Konsthallen under rubriken I morgon är i dag i går. Och jag minns alldeles speciellt hennes videkissorfyllda monokängor som ju är en genial gestaltning av både tid och känsla, ett kulturens konkreta avtryck av en upplevelse som säkert mången i efterkrigsgenerationen fortfarande bär med sig i sin ryggsäck: värmen-kylan-snörningen-skidorna-skidbindningarna-kylan-snön-ropen-magkänslan-de röda kinderna-värmen-kylan-snön ...
Och jag tänker att mycket av konstens uttrycksmedel tangerar just dessa röntgenstrålar men saknar naturligtvis de mer eller mindre uppenbara biverkningarna. I själva verket handlar ju konst och kultur ofta om att avslöja det fördolda, det bortglömda, det åsidosatta, det hemliga, det verkliga. Skaparkraften blottar livet bortom kroppens begränsningar – en värld som ständigt försöker göra sig synlig i vår ytliga och polerade vardag men som lika ofta trängs undan av flåshurtig reklam och högljudda marknadsförare. Man kunde ta det hela med en klackspark om konsekvenserna inte vore så allvarliga.
Så jag trampar på i tankens slitna monokängor fyllda av videkissor och vet att verkligheterna är många, liksom framtiderna. Kanske det här inte är den enda framkomliga vägen, men den är åtminstone garanterat skon-sam.
FOT(N)O(T): År 1895 upptäckte den tyska fysikern Wilhelm Conrad Roentgen (1845–1923) röntgenstrålningen, eller X-rays som man säger i England och USA. Upptäckten firas varje år den 8 november, speciellt av radiologer och andra involverade i ämnet. ||| Anu Tuominen (f. 1961) är en av Finlands mest kända konceptkonstnärer. Hon använder ofta helt vardagliga föremål som i hennes händer får nytt liv och överraskande betydelseskiftningar: grytlappar, knappar, färgpennor, tvålaskar, eller som här – skor och borste. Perspektiven förskjuts, tankemönster skakas om, nya verkligheter träder fram.
Förnuft
Man talar om sunt förnuft. Men innefattar inte ordet förnuft just detta klargörande redan i sig självt, att förnuftet ÄR sunt? Ordböckerna serverar en lång rad synonymer; förstånd, vett, klokhet, omdömesförmåga, slutledningsförmåga, bondförnuft, tankeförmåga, enkelt och klart och oförvillat förstånd. Förnuft i sig är troligen alltså sunt. Men vill man slira lite grann kan man tala om att vara förnumstig och då är man redan ute på hal is. En förnumstig person bär sken av att vara småklok men, med ett litet och nästan ohörbart "men" i förlängningen ... En förnumstig person är ofta snusförnuftig vilket å andra sidan inte automatiskt betyder att hen är nikotinfientlig, däremot kan hen förefalla lite lillgammal helt oberoende av sin ålder.
Av denna korta introduktion förstår var och en att språket är en närmast livsfarlig kommunikationsform. Hur lätt går det inte fel. Och nu tänker jag inte bara på orden i sig, inte ens på eleganta formuleringar och formella klokheter. Nej, jag tänker på vad som ligger bortom orden, bakom masken, under huden. Alltså på själva bevekelsegrunden, avsikten med signalen, urorsaken till tal och skrift. För det vet ju var och en att språket lika väl kan vara en dimridå och en vapensköld som det kan vara ett fönster och ett fyrljus.
Speciellt förrädisk är den grötmyndiga rösten som låter förstå att här har hen minsann alla puzzelbitar i oklanderlig ordning men samtidigt skymmer hen med händerna det egentliga motivet. Sunt förnuft innehåller inga dubbla budskap men grötmyndiga glosor bäddar för alternativa tolkningsmöjligheter lite beroende på plats och situation. Och tvärsäkra påståenden ska man vara speciellt på sin vakt med – skarpa understrykningar är ofta den osäkres signum.
Sunt förnuft? Handlar det inte långt om att bakom orden och meningsformuleringarna ligger en öppen och ärlig, och framförallt icke egoistisk avsikt att bringa klarhet i saker och ting, att använda språket till att vidga perspektiven och tända ljus i tankemörkrer. Eller för att säga det riktigt tydligt: lyssnaren/mottagaren hör inte bara orden och förstår inte bara meningarna men anar också själens och andens resonansbotten bakom dem – det klingar och ljuder på ett speciellt sätt. I motsats till narcissistens och det ytliga maktspråkets entoniga spikslag.
Fot(n)o(t): Finland joinar USA och firar idag DET SUNDA FÖRNUFTETS DAG. Men man blir förstås lite fundersam: räcker det med att bara EN dag per år bli påmind om vett och etikett? | Är det förnuftigt att dekorera fasader med färg och form? Åtminstone är det ofta förfärligt förföriskt, här i form av graffitimålningar i spanska staden Granada. Den stora konstnären är Raúl Ruiz, mera känd som El Nino de las Pinturas. Graffiti – husets tänkvärda tatueringar.
4 november
Vi är intellektuella motsatser. Jag är den intellektuella, du är motsatsen.
– Mae West (1893–1980), amerikansk skådespelare, sångerska, dramatiker, manusförfattare, komiker och sexsymbol
TEMADAGAR Internationellt Diwali (framförallt en hinduisk stor ljusfest), Internationella stoutdagen, International Project Management Day Finland Käytä järkesi -päivä, Tutankhamonpäivä Sverige No Hate Day USA Use Your Common Sense Day, Chicken Lady Day, Candy Day, Cash Back Day, Men Make Dinner Day, King Tut Day, Waiting for the Barbarians Day
TEMAVECKOR Internationellt International Stress Awareness Week (2–5.11) Storbritannien National Pathology Week (4–9.11), National Spa Week (4–9.11)
VECKA 44 Notera också Veckans bokstavliga ordskred, Veckans foton från Helsingfors Bokmässa och Veckans litterära epilog längst nere i BLÅ...ggen. NÄSTA BLÅGG: Måndagen den 8 november
Mässpress
MÄSSPRESS
Jag tror inte ens att den som har lite mossa i mössan automatiskt missar en mässa (bok-, alltså), och det ska nog vara väldigt vägande skäl om man (bokstavligen) hoppar över ett efterlängtat och rent ut sagt formidabelt bokkalas. För det är det – ett kalas, en bokfest i kvadrat, ett litterärt frosseri i kubik. Så vad är det jag snackar om? Helsingfors Bokmässa förstås!
Det var nästan som förr i tiden, speciellt kring de stora finska förlagens väldiga bokhögar och mastiga posters – massor av människor, maskförsedda givetvis. Men också förväntansfulla, ivriga, svältfödda läsvänner som likt kalvarna på våren ystert kastade sig ner för de branta trapporna rakt ner i bokhavet. Kommers, javisst, men också ett sökande efter något slags ordning och mening med tillvaron igen, en jakt efter ett litterärt vaccin mot social missanpassning och långvarig leda. Boken som livlina och flytväst i en turbulent tid.
Men när den första entusiasmen av att (kultur)livet igen hade uppstått infann sig en lätt oro i magbottnen, en fladdrande känsla av att allt ändå inte riktigt stod rätt till. Några utställare noterade igår på mässans sista dag rakt och tydligt att försäljningen varit lamare än tidigare år, en och annan konstaterade att dialogerna varit glesare, någon tyckte att speciellt en lite äldre, finlandssvensk mässpublik lyste med sin frånvaro, kanske ett resultat av coronatrötthet eller rädsla för att bli smittad, vem vet. En lite obestämd upplevelse av saknad och tystnad bredde ut sig mellan de breda coronagångarna i den enorma utställningshallen.
Efter aderton månaders social nedstängning ska man föralldel inte förvänta sig en automatisk och omedelbar återgång till gamla goda tider. Världen har vridits och tillvaron skruvats så till de grad att praktiskt taget allt, också kulturen, hädanefter kommer att ta sig nya uttryck, evenemang och tillställningar kommer att vara laddade med nya kryddor och ingredienser, alla inte alldeles bekanta. Om artister och författare har haft en turbulent och utmanande tid att anpassa sig till nya spelregler och rutiner så kan man med fog utgå från att publiken också kommer att stöta på liknande mentala motstånd lång tid framåt.
Kulturscenen ändrar karaktär, innehållet förändras, aktörerna byts ut – mycket blir snabbt annorlunda. Men de två huvudstråken ser ovanligt bekanta ut: snabbleder och sidospår. Vilken riktning väljer jag i fortsättningen? Kan jag välja? Kan jag? Kan jag?
Veckans bokstavliga ordskred (v. 44)
Den bokstavstrogna bokhållaren vaknade måndagen efter bokmässan med dålig bokcirkulation, fullbokad i almanackan och med en rejäl boksmälla. En begynnande bokbindningsöverhettning (ett sk. ISBN-syndrom) pulserade under pannloben och han lindade mödosamt det nu det mycket kritiserade bokhuvudet in i den välkända bokkedjans färgglada bokomslag, drack en besk bokbål och mässade högljutt att hans tidigare så imponerande bokbestånd nu var ett minne blott. Och han grät en bokflod av kontextuella tårar som sedermera bokfördes på kreditsidan av den kvartalsvisa bokföringsrapporten och som likt en bokmal där – symboliskt givetvis – grävde ner sig i hans nu mycket krumma bokrygg. Och han bannade den som en gång uttryckt de förföriska orden; "En bokälskare går aldrig till sängs ensam".
– m.a.o. (citat ur en oskriven och sedan länge bortglömd bok, ibland titulerad Bokbråk, sällan Boksnok, aldrig kallad Bokbok).
1 november
Jag tror att vi ska läsa böcker som sårar oss och genomborrar oss. En bra bok ska vara ishackan till den frusna sjön inom oss.
– Franz Kafka (1883–1924), tjeckisk-österrikisk författare, försäkringsman och fabrikschef
TEMADAGAR Internationellt World Vegan Day / Världsvegandagen Finland Talvirenkaiden käyttöpakko alkaa, Kansallinen kateuspäivä, Unohda mutkut & sitkut -päivä, Hammasharjapäivä, Tuoksukynttiläpäivä Sverige Alla helgons dag, Frysrättens dag USA Authors' Day, All Saints' Day, Day of the Dead, Brush Day, Calzone Day, Cinnamon Day, Deep Fried Clams Day, Cook for Your Pets Day, Family Literacy Day, Vinegar Day, Color the World Orange Day, Job Action Day, Biologic Coordinators Day, Movember, Extra Mile Day, Broadcast Traffic Professionals Day
TEMAVECKOR Internationellt International Brain Tumour Awareness Week, International Stress Awareness Week USA National Fig Week, National Animal Shelter Appreciation Week, Intimate Apparel Market Week, Benjamin Banneker Week, Marzipan Week
TEMAMÅNADER Internationellt Men's Health Awarenss Month Storbritannien National Novel Writing Month (NaNoWriMo), Mouth Cancer Action Month, Lung Cancer Awareness Month, Pancreatic Cancer Awareness Month USA (bl.a.) Adopt A Senior Pet Month, Avaition History Month, Diabetic Eye Disease Month, Family Stories Month, National Family Caregivers Month, National Alzheimer's Disease Month, National Life Writing Month, COPD Awareness Month, National Diabetic Month, National Development Month
VECKA 44 Kasta gärna också ett getöga på Veckans bokstavliga ordskred, Veckans foton (från Helsingfors Bokmässa) och Veckans epilog längst nere i blåggen! NÄSTA BLÅGGINLÄGG torsdagen den 4.11
BOK som BIO
Böcker är ju som bekant skärvor och reflexer av liv. När jag läser en bok hälsar jag på hos författarens psyke, stiger in i en för mig främmande värld. Eller är den egentligen så främmande? Vissa inslag känns ju ofta väldigt bekanta, andra kanske mindre. Men bara det här att dyka ner i någon annans fiktiva tillvaro är på en gång smått hisnande och samtidigt väldigt njutningsfullt. "Det verkliga nöjet med att läsa en roman startar med förmågan att se världen inte från utsidan, utan genom medvetandet hos en av de personer som lever i den världen", skriver Orhan Pamuk i En naiv och sentimental prosaist - tankar om romanen.
En bok är produkten av en lång skapande process, kontentan av ett aktivt ordbruk. Det som hos skriftställaren från början kanske varit oklart och diffust och pockande formas under processens gång, alldeles ordagrant, till meningsskapande sammanhang och alternativa verkligheter. Och inte vilka verkligheter som helst – det liv som gestaltas under huden framstår mången gång som mera verkligt och förståeligt än mitt eget liv här och nu. Alla människor möter dagen på olika sätt, på ytan är variationerna legio. Men genast en liten bit under epidermis börjar likheterna vara påfallande och frågan är om inte alla människor har ett slags gemensam gudomlig kärna. Olika på ytan, lika längst inne.
När sociala och kulturella band allt oftare bryts, och den yttre världens hotbilder börjar bli alltför närgångna, är de inte så märkligt att intresset för böcker och berättelser ökar. Människan är inte gjord för att leva i sin egen bubbla mer än bara korta ögonblick, och när tillståndet fortsätter alltför länge måste det ske en motreaktion. Under pandemin har vi saknat den sociala gemenskapen och i värsta fall har mången själsligt torkat in. Det har åtminstone jag. En livlina jag har klamrat mig fast vid under coronasäsongerna är det egna skrivandet; när yttre stimuli minskat har jag fokuserat på de livsöden som varit mina genetiska föregångares. Det har jag gjort i min lilla enmansbiograf som är placerad strax under pannloben. Och jag har förundrats hur mycket jag inte visste att jag vet; för varje ord och mening har nya verkligheter flimrat fram på min inre filmduk, gamla fotografier har fått nytt liv och avlägsna gård(ag)ar har öppnat sig i min egen nu-tid. Allt detta bara för att jag ristat ord och formulerat meningar och vänt mig bakåt, neråt, inåt. Och det här kan säkert de flesta skriva under:
Under huden är jag många.