Jussi bland prästkragar, blågg
Mellan sommar och sommar
Alf Henrikson, dagsversens och klokhetens (o)krönte kung skrev en gång, apropå det här med att vi människor inte riktigt kan veta vad framtiden bär med sig, att, jo, jo, visst kan vi det:
Säg icke att framtidens dis ligger tätt och att icke du vet vad den bringar.
I maj skall det nämligen komma en gök på ödesmättade vingar.
I juni skall smultronen blomma på nytt, i juli skall gullmåran dofta.
Sålunda ser du tydligt och klart att framtiden känner du ofta.
Just nu tvivlar jag lite på det. När coronaläget blir bara dystrare och dystrare, det ryska vapenskramlet ekar över världen och Hbl meddelar att tidningen inte bara minskar på seriernas antal (från sex till fyra) utan också att kåserierna och dagsverserna hädanefter kommer att publiceras enbart på veckosluten, ja, då vet man vad klockan är slagen. Eller rättare sagt; man vet inte vad den är slagen. Det man vet är att man inte vet. Vi vet inte hur livet ska gestalta sig de närmaste månaderna med coronan som hotbild nummer ett, vi vet inte hur nära ett krigsläge är när Ryssland stampar i vapenhuset, och framförallt har jag ingen aning om hur jag ska klara av att mista kontakten med Kalle och Hobbe och Morrgan och Klös. Och då tröstar inte Hälge mig särskilt mycket, något mera kanske Hagbard, eller egentligen Tur-Ture och något lite också Helga. Tror jag.
Men riktigt lessen blir jag över att Husis degraderar humorn till någotslags veckoslutsmys jämförbart med popcornen till hyrfilmen. Hur galet får man riktigt agera! I stället för att lyfta fram humorn och använda den som ett effektivt och avslöjande vapen i tidningsprofileringen – gärna i form av saltad satir, hejdlös ironi och snitsiga karikatyrer – nerklassar man den till ett oskyldigt tidsfördriv en gäspig lördagsmorgon. Om det är något en galen värld, och framförallt vi vilsna och olyckliga människor, behöver så är det intelligent humor, mentala säkerhetsventiler och beroendeframkallande glädjepiller. Inte en gång i veckan men varje dag, hela tiden! Någonting som går in i hjärteroten, som värmer sinnet och sätter fart på synapserna i hjärnkontoret. Inspiration och lust som hjälper mig att greppa och hantera inte bara hotbilder men också att bearbeta allt det där andra svårsmälta och utmanande som världen, och tidningen, matar mig med.
Krassa fakta är ofta krassa just för att de inte marinerats i känsloskålen, för att de mången gång serveras som något slags torrfoder som en oförberedd kropp inte kan hantera. Båda hjärnhalvorna måste självfallet aktiveras, varje dag, hela tiden. Och i det sammanhanget är humorn inte bara ett skrattretande glidmedel men i bästa fall inkörsporten till en bättre förståelse av tillvaron överhuvudtaget och världen i stort. Inte bara en lördagskrydda men en livsinställning. Man kan förvisso skatta sig lycklig att man kan skratta sig lycklig. Mitt i eländet. Men det kräver en attitydförändring, i det här fallet på redaktionen.
Men tillbaka till framtiden – vad vet vi om den? Jo, något lite kan vi förvänta oss vad naturen ska exponera för oss. Men något mera oförutsägbart är vårt eget livsöde. Eller som Alf Henrikson skaldar:
Endast människans ävlan och futtiga liv är du icke förunnad att känna.
Hennes vilja är möjligen fri till en del, så att ingen kan förutse denna.
Ty makten att ilsket förgöra sig själv är människan obetagen.
Men i övrigt är framtiden förutbestämd redan på nyårsdagen.
Foto: Vännen Jussi på Andberget rakt framför mig. Jag hoppas få träffa honom också nästa sommar – samma plats, samma prästkragar, samma sol.
Söndagen den 16 januari
Det gäller inte att få himlen in i huvudet, men att få huvudet in i himlen.
Gilbert Keith Chesterton (1874–1936), brittisk författare, journalist, poet och lekmannateolog
TEMADAGAR Internationellt World Religion Day, International Hot and Spicy Food Day, World Snow Day, Internationella LCHF-dagen Finland Ei mitään-päivä, Lohikäärmeiden arvostuspäivä Tyskland Welt-Nichts-Tag USA National Fig Newton Day, Nothing Day, Without a Scalpel Day, National Good Teen Day, Printing Ink Day, Appreciate a Dragon Day
TEMAVECKOR USA Hunt for Happiness Week, National Healthy Weight Week, National Fresh Squeezed Juice Week, No-Name-Calling Week (17–21.1.)
Notera också Veckans ordskred och Veckans foto längst nere i blåggen!
Veckans foton
Tanketrassel
Mycket går inte att uttrycka i ord och meningar, kanske det mesta. Men med verbala stretchövningar i bagaget och nominalfraser i bakfickan kör jag genom språkrabatterna med kasus i bottnen. Indefinita pronomen står som spön i backen och det är alldeles sant fast verbens konjugationer kanske antyder något annat. Men vem bryr sig! Min tempusharmoni är för övrigt helt beroende av både presens och preteritum och så odlar jag, i hemlis givetvis, en viss förkärlek till diminutivsuffix, men det har inget med den här saken att göra.
– Som är vad då?
Att tanke och språk sällan matchar varandra. För att nu inte tala om drömmens ordagranna beskrivning. Det närmaste du kommer är konsten. Eller som nu; graffitin som visuellt och språkligt verktyg.
– Och vad är det med den som du nu så ivrigt propagerar för?
Jag propagerar inte för nånting alls men uttrycker min fäbless för fraseologiska finesser och visuella vibrationer, rytmiskt sammanblandade på en slät vägg eller skrovlig mur.
– Och då undrar man förstås; varför i fridens namn ...?
Jag frånser din övertydliga arrogans som rimligtvis måste skyllas på total okunskap om sakernas tillstånd, men grejen med graffitin är att den, liksom drömmen, liksom tanken, mer eller mindre smälter in i sitt underlag. Som en husets tatuering signalerar den något om byggnadens själ, eller, om den appliceras på en mur, att här går en gräns som visserligen är fysiskt ogenomträngbar men utan större hinder kan perforeras i fantasin.
– Det låter lite som trolleri och magi?
Det är just vad det är! Med en enkel analogi: Ord och kropp hör ihop, liksom konst och själ. Och musiken ... ja, det är andens domäner.
– Nu blev det lite överkurs för mig tror jag, lite trassel på tråden ...?
Det är det jag försöker säga! Att det mesta är bara trassel, bilder och händelser och toner som vältrar sig på och runt hjärnan och bara med viss möda låter sig förklaras i ord. Eller för den delen – sprayas till bild.
– En verklighet som sprutar ur en flaska?
Även ur en sprayflaska, ja, och det alldeles ordagrant! Där sa du ett sant ord, nu förstod du det!
– Vad förstod jag?
Fotografierna är tagna i spanska Granada där graffitin har en given plats i stadsbilden, både den konstnärligt utstuderade varianten och den mera spontant improviserade och ofta humoristiska versionen.
Anlete
Det handlar om ett slags illustrationer, om ordens visuella speglingar och tankens bildframkallningar under pannloben. Utan att jag riktigt fattar det förvandlas nämligen ord och begrepp omedelbart till synliga motiv någonstans på min inre filmduk. Ja, det räcker med en bokstav, ett å eller ett ö, och vips – vatten flödar fritt! Att Gud talade fram tid och evighet, rymd och jord, människor och djur, borde stämma till en viss eftertanke. Guds röst och mitt pladder – hur går de ihop?
Vilken verklighet målar alltså mina meningar i ditt hjärnkontor? Gör mitt skriftliga uttryck något intryck på dig? Kan jag med eftertryck säga någonting som får ditt pulstryck att stiga, som kanske kunde förvandla ditt mentala lågtryck till ett veritabelt högtryck? Lämnar min jordiska vandring överhuvudtaget några fotavtryck värda att notera? Eller blir eftermälet rubricerat Kamratförtryck, eller i värsta fall Kvinnoförtryck, utgivet på ett särtryck fyllt med kryptiska korrekturkrumelurer?
Nej, ingen vet. Men det ligger ett diffust publiktryck över min vardag, en fantasibild att en och annan läsare är beredd att börja kasta blöta snöbollar på mig om orden inte faller rätt, om meningen med meningen inte tänder några lampor i deras tankemörker. Jag är nämligen svårt allergisk mot självförhärligande parader a la kejsarens nya kläder, men svag för självvalda verbala snedsteg och fantasifulla förståndskrockar. Och sånt ses inte med blida ögon av den som tror sig veta hur en slipsten ska dras. Jag drar ingen slipsten, och gör jag det nån gång så sker det i den andra riktningen; inte för att vässa invektiven men för att mjuka upp de verbala redskapen så att de helst smeker både kropp och själ.
Vad världen behöver, eller åtminstone jag, är ord och meningar med dubbla bottnar, som skapar något nytt på båda sidor om huden. Om visdomen, som det sägs, har långa öron och kort tunga så är är jag rädd för att stolligheten, den likaså beaktansvärda, har sneda läppar och skelande ögon. Mitt från förut så föga fagra face behöver alltså inte offra nånting speciellt för att kunna omfamna dem båda.
Och då gör jag det så hjärna.
[Samma text och bild publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
9 januari
De som sammanställer antologi- och citatböcker är som de som äter körsbär och ostron – de plockar först de bästa och slutar med att äta allt utan urskillning.
– Nicolas Chamfort, ursprungligen Nicolas–Sebastien Roch (1741–1794), fransk moralist, skribent och kvickhuvud
TEMADAGAR Internationellt International Choreographers Day FINLAND Staattisen sähkön päivä, Matkusta metrossa ilman housuja-päivä USA No Pants Subway Ride Day, Balloon Ascension Day, National Word Nerd Day, National Apricot Day, National Law Enforcement Appreciation Day
TEMAMÅNADER USA (bl.a. dessa) National CBD Month, National Bath Safety Month, National Hobby Month, National Salevery and Human Trafficking Prevention Month, National Sunday Supper Month
Notera också Veckans ordskred och Veckans foton längst nere i blåggen! Nästa blogginlägg söndagen den 16 januari.
2 januari
Om skägg vore tecken på lärdom, skulle en getabock vara professor.
– amerikanskt ordspråk
TEMADAGAR Internationellt World Introvert Day USA Motivation & Inspiration Day, National Run it Up the Flagpole and See if Anybody Salutes It Day, National Science Fiction Day, Happy Mew Year for Cats Day, National Cream Puff Day, National Buffet Day, Swiss Cheese Day
Veckans foton (v. 1)
VID VY
När mörkret ännu är kompakt och sinnet nerdämpat av dystra coronautsikter (åtminstone de närmaste veckorna och kanske månaderna) försöker jag svänga på perspektivet och tänka på nånting mera tröstefullt. För precis en månad sedan hade jag och Vive turen och lyckan att (för tredje gången) kunna resa till Madeira, precis före omikronsmittan gjorde sig känd i världen. På plats där ute i Atlanten bland ca 260.000 ö-invånare, och ett okänt men inte ett alldeles oansenligt antal turister, bar vi, som alla andra, mask inomhus och också utomhus där det rörde sig mycket människor. Men mest körde vi bil – 800 kilometer. Vilket är rätt mycket eftersom ön inte är större än 800 km² . Enkelt uttryckt kan man säga att Madeira sträcker sig ca 60 kilometer i öst-västlig riktning och, lite beroende på var man mäter, 15–20 kilometer från syd till nord. Teoretiskt är vägsträckan längs kusten hela vägen ett varv runt ca 175 km lång. Men där finns som sagt ett litet aber; bergen ... de högsta på ca 1.500 meters höjd.
I tio dagar korsade vi med en automatväxlad, mellanstor och nästan ny tysk bil denna brutalt kuperade och av tunnlar genomborrade hänförande vackra ö – från norr till söder och rätt långt också i väst. Längst ut i öst kom vi inte denna gång – regnet strilade ner och den dagen låg dimman tät kring berg och pass, och vi beslöt att inte trotsa vädrets makter. Man blir snabbt ödmjukt inställd till väder och vind när vägen lutar brant brant uppåt i flera hundratals meter ... Och som om det inte skulle vara tillräckligt utmanande; hårnålskurvorna följer varandra ibland med sådan intensitet att det nästan börjar snurra i skallen. Som högst rörde vi oss på 1.400 meters höjd, delvis ovanför molnen. Och det var faktiskt en ganska lustig tanke. Och syn.
Den andra utmaningen var att hålla skärpan på topp i de ständigt återkommande långa tunnlarna (från hundra meter till flera kilometer ) där längre ner i dalarna. Och inte minst på de slingriga motorvägarna kring huvudstaden Funchal. Några fartbegränsningar verkar inte fungera i praktiken och det är bara att låta lokalbefolkningen susa förbi när man själv håller måttliga 80 km i kurvorna. Men allt sker i största vänlighet – några aggressiva manövrar noterade vi inte, inte heller någon enda trafikolycka, trots farten, trots den till synes väldiga brådskan.
Dagtid på "vintern" är det mest sol och 15-20 grader varmt. Varmast är det i augusti med en medeltemperatur på 24 grader. Temperaturen är alltså ganska jämn året runt utan några brutala värmerekord eller isande köldknäppar. Det sämsta vädret mötte vi en dag uppe i bergen i nordväst på ca tusen meters höjd. Vi körde längs en slingrig och något gropig väg när dimman plötsligt tätnade och regnet började strila ner. Som värst var sikten bara några tiotals meter. Ingen bosättning, ingen trafik, inte en levande själ så kort ögat nådde. Men så, som ur ingenstans, dök där plötsligt upp några fridsamma kossor i en skogsglänta och humöret steg omedelbart många grader. Med rutan nervävd fotade Vive med min telefonkamera de till synes helt väderoberörda mjölkproducenterna, en bild som jag sedermera helt lätt manipulerade i Photoshop. Och vips såg det ut som en finländsk målning från nationalromantikens guldålder i slutet av 1800-talet! Så kan man enkelt förflytta sig i tid och tanke, en icke alls onyttig talang när verkligheten här och nu blir alltför påträngande. Mitt billiga råd: res i minne och sinne nu när de yttre gränserna helst inte ska penetreras.
Fåraktigt
VÄLKOMMEN TILLBAKA! Efter en liten paus fortsätter jag igen att blågga, från och med detta nya år 2022 VARJE SÖNDAG! Här överst publicerar jag den text som också ingår i Andetag-bloggen som är ett samarbete mellan Helsingfors kyrkliga samfällighet och Hufvudstadsbladet. Och längst nere i MIN blågg fortsätter jag med mina tillskruvade visdomsord i kortform, samt Veckans foto(n). Häng gärna med, och kommentera om någonting faller dig på läppen, eller om du noterar något som är helt åt skogen. Ett litet livstecken nu och då från blåggbläddraren bekräftar att du finns där nånstans i den digitala djungeln och att jag inte helt förgäves försöker göra mig hörd i den vildvuxna språkrabatten.
Ju kallare väder desto fler kläder, lager på lager. Själv kör jag med merinoull från Australien som kölddämpare. Strumpor, långkalsonger, tröja, halsduk, mössa – from som ett lamm och insvept i en fåraktig värme betar jag av dagens små utmaningar och kommer inledningsvis osökt att tänka på Uno Florén (1915–1983), svensk skriftställare och redaktör med glimt i ögat, som beskrev sig själv med orden:
Så som en herde ropar jag på mina tankar. Långsamt skockar sig fåren.
Det är precis så min vardag ser ut. Tidigt på morgonen sätter jag mig vid datorn laddad med fragila tankestoff, några självkonstruerade nyord och en obetvinglig lust att spika upp, om inte nittiofem så åtminstone en vettig tes på min slitna tankeport. Och precis när fingrarna gör sig redo att dansa fram på tangentbordet, ackompanjerade av rytmiska synapskopplingar under pannloben, är det som om någon helt oförhappandes hade dragit stöpseln (okej; stickproppen …) ur väggen. En svart dataskärm speglar en utslocknad hjärna.
Och medan pulsarna slår i allt häftigare takt, och rynkorna dansar rumba på den svettblanka pannan, anar jag en veritabelt missräkning, noterar en mental synvilla; det jag försöker formulera och uttrycka ligger inte på en specifik plats i hjärnkontoret inlåst i ett elegant kassaskrin – nej nej nej – men i stället utspritt lite här och där på några vingliga hyllor i ett mörkt hörn av tankeverandan. Jag har försökt greppa kontexten i en enda rörelse men glömt att jag först måste blanda bokstäver och inre bilder i lagoma doser innan jag kan avnjuta det färdiga resultatet, att jag Med Andra Ord måste ordkrydda och meningsgrädda.
Så jag får dra både ett och två djupa andetag innan motivet börjar klarna. Skapandet i allmänhet och skrivandet i synnerhet handlar om tankehudar och ordhinnor som, likt min vinterklädsel, ska appliceras i lager på lager för att uppnå den rätta berättarvärmen. Men det måste förstås ske enligt en viss inre logik som bara herden har koll på. Och han är, som bekant, speciellt intresserad av de borttappade, antingen det handlar om får eller människor. Eller luddiga tankar.
[Samma text och bilder publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
