Veckans foto(n)
Hårresande fagert
Jag som nästan inga hår har är helt automatiskt, och kroniskt, avundsjuk på alla som inte bara är rikligt utrustade på den fronten men som också stolt framhäver sin kranieprydnad som vore den ett slags visuell fortsättning på alla de färgstarka tankar och idéer som där under gror och grasserar. Så när jag häromdan noterade denna eleganta mannekäng på en spång i Alprosparken i Haga kunde jag inte tänka annat än: SÅ ska man utrusta sig för att beundra de lysande och sprakande rhododendronbuskarna!
Och i stället för att känna mig vissen och trist och grå för att stå i så skarp kontrast till alla dessa kulörta kvistar och bjärta blomster så var det som om hela min tankevärld tillfälligt skulle ha blivit upplyst och färglagd under flinten. Och jag tänkte på Bez Zilliacus' kongeniala Visan om Helsingfors, som beskriver huvudstaden så som den framstod i mitten av 1900-talet, alltså i min barndom. Det var i många stycken en ganska grå stad, föga färgstark, lite vilsen, pubertal och smått protesterande. Och det var också jag, vilsen och tonårsosäker.
Annat är det på Helsingfors-dagen 12 juni 2022. Idag är jag 70+ och huvudstaden har bokstavligen blommat upp, för länge sen slitit av sig sina dimmiga och dammiga kläder och klivit rakt in i morgondagen, kanske inte rosenröd men just nu framförallt rhododendronröd. Och -orange, och -gul, och -lila, och -vit. Massor av buskar står ännu i knopp så den färgstarkaste blomningen ligger ännu framför, höjdpunkten nås troligen inom några dagar, den närmaste veckan.
Nertryckt av bombsplitter och tankeras, covidtrött och framtidsfrustrerad? Ta en långsam tur i den vida Alprosparken, känn de starka dofterna, sila färgpigment med näthinnan och sug länge och intensivt på denna syrliga försommarkaramell – det kan behövas när november rullar in med regn och rusk. Och nynna för all del samtidigt lite på Visan om Helsingfors: Det finns stunder när vi allt förlåter, ja det finns stunder när vi glädjegråter, blott över något ogripbart och skört.
Tack Bez! Tack Helsingfors Universitets växtförädling!
Alprosparken i Haga, Helsingfors inhyser mängder av Rhododendron och Azaleor. Parken fick sin start 1975 som ett försöksområde för Helsingfors universitets växtförädlingsprogram. I samarbete med Helsingfors stad planterades 3.000 rhododendronkorsningar i forskningssyfte, anpassade för Finlands klimat. 1996 utvidgades Alprosparken med tusentals nya gula rhododendron och nu också en mängd trädgårdsazaleor; de första Azaleorna planterades 1986. Och år 2010 anlades en skogsträdgård för bland annat hortensior. Bilderna ovan är tagna onsdagen den 8 juni. Den frodigaste blomningen torde ske nu denna inkommande vecka 24. Det är fritt inträde till Alprosparken.
12 juni
Men det finns stunder som vi ej kan glömma, hur än din grå tristess vi må fördöma, så tränger ändå andra minnen fram.
Benedict Zilliacus (1921–2013), finlandssvensk journalist och kåsör, författare, översättare och dagboksdiktare. Textfragment ur Visan om Helsingfors (musik: Einar Englund).
TEMADAGAR Internationellt World Day Against Child Labor, International Cachaca Day, International Falafel Day, International Young Eagles Day, International Shia Day, World Gin Day Finland HELSINGFORS-dagen, Bastudagen Tyskland Tag der roten Rose USA Trinity Sunday, National Jerky Day, National Loving Day, National Peanut Butter Cookie Day, National Red Rose Day, National Children's Day, Cousteau Day, King Kamehameha Day
TEMAVECKOR USA National Little League Week, National Right of Way Professionals Week, National Flag Week, Waste and Recycling Workers Week
Nationaldag Ryssland Självständighetsdag Filippinerna
Längst nere i blåggen hittar du som vanligt Veckans vrövel och Veckans foton med vidhängande bortförklaringar.
Veckans vrövel (v. 23)
Om en trollslända kan rengöra sina 80.000 ögon lika snabbt som den försvinner ur sikte och är liksom borttrollad, borde väl också jag – en trollkonstnär som visserligen även har ögon i ryggen och därmed äger två par glasögon – som ett slags fas ett i mitt cirkusnummer sjunga en liten trolleri- och tralleralåt före jag trollbinder dagsländorna i publiken med mitt skarpsynta linstrick och plötsligt bara är puts väck.
5 juni
Vi befinner oss i en gigantisk bil på väg mot en tegelvägg och alla bråkar om var de ska sitta.
– David Suzuki (f. 1936), kanadensisk biolog, miljöaktivist och programledare, bl.a. Right Livelihood Award 2009
TEMADAGAR Internationellt World Environment Day ("Only one earth"), International Day for the Fight Against Illegal, Unreported and Unregulated Fishing Finland Helluntai Sverige Pingstdagen, Alla Vänners Dag, Barfotadagen USA National Gingerbread Day, National Moonshine Day, National Veggie Burger Day, National Cancer Survivor's Day (m.m.)
TEMAVECKOR Internationellt International Clothesline Week USA National Flag Football Week, National Gardening Week, Bed Bug Awareness Week, Community Health Improvement Week (m.m.)
TEMAMÅNADER USA National DJ Month, National Zoo and Aquarium Month, Men's Health Month, National Camping Month, National Country Cooking Month, National Pollinators Month, Rose Month (m.m.)
Nationaldag Danmark
OBS! Kolla också in Veckans vrövel och Veckans foto med trolsk text längst nere i blåggen!
Veckans foto(n)
TROLLDOM
Det är något skumt med trollsländor. Dels verkar de vara sköra som glas, väger ingenting, kan stå stilla i luften och sedan vara försvunna på bråkdelen av en sekund. Det sistnämnda är kanske det mest intressanta; trollsländor har nämligen funnits på vår enda jord i över 300 miljoner år och har verkligen inte försvunnit ur vår miljö. De är i själva verket här på ständigt återkommande blixtbesök från karbonperioden (299–359 miljoner år sedan, den tidsperiod då större delen av jordens fossila bränslen bildades), nu visserligen i något mindre format än då, men dock. På den gamla goda tiden kunde avståndet mellan vingspetsarna tidvis närma sig en meter, i dag på den betydligt sämre tiden, är formatet som bekant mera hanterligt. På vår enda jord finns det ungefär 5.700 trollsländsarter, av dem 63 i Finland och av dem i sin tur 21 olika arter i Siikalahti, Parikkala alldeles nära ryska gränsen där jag plåtade denna skönhet (ovan) senaste helg (bilden nedan är tagen på Skåldö utanför gamla Ekenäs).
Folktron berättar att trollsländan ("trollens verktyg") förknippas med onda makter. Tyskans Wasserhexe och Teufelsnadel (teufel = djävul) förstärker denna dystra bild. Den folkliga traditionen låter också förstå att när en trollslända flyger ovanför en människas huvud så vägs hennes själ på en våg, och att det i sin tur kan förebåda olycka och elände.
Stiliga, effektiva luftfarare, men också brutala mördarmaskiner – har man 300 miljoner år på nacken (vingen ...) har alla detaljer och egenskaper för länge sen finslipats till det yttersta. Människan, i grunden god, i praktiken ofta grym, har tassat på denna vår enda jord under en betydligt kortare period och har i stort sett kommit trollsländan närmare bara vad gäller rovinstinkterna. Anders Piltz, idéhistoriker, katolsk präst och professor emeritus, skriver i förordet till Den gråtande människan: Hon är det enda djur som fått sorgen på sin lott, hon vältrar sig i vällust på otaliga sätt och i alla sina lemmar, hon ensam är äregirig, sniken, med obändig livsvilja, religiös, begraver sina döda och sörjer för de efterlevande. Ingen är mer sårbar, rovgirig, panikslagen och mordlysten.
Kanske folktron har rätt; när en trollslända flyger över vårt huvud mäts sanningshalten i vårt innersta väsen. Står vi pall för den domen? Mycket tyder på att vi inte gör det. Mycket tyder på att de sista kvarlevande på denna vår enda jord är trollsländor, små, små trollsländor – de blir ju troligen mindre och mindre med tiden – som sluter in hela klotet i sina skimrande vingar. Till sist glimmar hela denna vår enda jord i metallgrönt och blått och brunt och rött som en jätteädelsten i en stor svart tom rymd. Men den enda som kan beundra den juvelen är Gud. Och Gud ser inte glad ut. Gud gråter.
De små fläckarna på framsidan av vingarna fungerar som balanserande element när vingarna slår, vilket de gör ca 30 ggr per sekund. Utan det här vingmärket (pterostigma) skulle vibrationerna försvåra flygningen, och speciellt glidflygningen. Trollsländan kan nämligen både glidflyga, flyga i sidled, och bakåt, och stå stilla i luften som en kolibri. Högsta hastighet; ca 50 km i timmen.
En enda blick
Det är alltid lika fascinerande att höra nyhetsredaktören i TV, på väg mot sina digitala kartor i den konstgjort upplysta studion, säga de förlösande orden: ”… och nu är vi till sist framme vid vädret.”
Verkligen? Var då? Väder är väl per definition något som finns utomhus? Men exakt var vädret börjar och var vädret slutar är tydligen en kvistig fråga. Med dörren vidöppen till terrassen kan jag, stående på tröskeln, känna jordens dofter efter regnet där ute och förnimma försommarvinden som nyfiket tränger in i vardagsrummet. Slutar vinden, och naturens aromer, att vara en del av miljön när de kommer inomhus, eller …? Det talas ju också om inomhusmiljö? Finns det alltså något lite väder gömt mellan bord och stol och gardin? Knappast. Men det kan ju faktiskt regna in också. Utomhus är regnet helt klart (o)väder så min berättigade fråga är; när mera exakt upphör regn att vara väder och i stället förvandlas till ett försäkringsbolagsärende? Och miljön – den hör väl ändå definitivt hemma utomhus? Eller är jag helt ute och seglar? Är det bara jag som är ute i ogjort väder?
I dag den 5 juni firar vi World Environment Day / Världsmiljödagen och med temat Only One Earth / En enda jord i bakhuvudet stirrar jag en ladusvala mitt i planeten. Den sitter på en klen gren knappt en meter från fågelgömslet som i sin tur är en robust konstruktion av trä försedd med små luckor av glas som går att öppna och stänga. Med kameralinsen utstucken genom ett av dessa små titthål kan svalan visserligen se fotolinsen och kanske reagera på mina små rörelser, men inte se mig. En svala gör ingen sommar, sägs det, men å andra sidan: regniga somrar gör alla mer eller mindre svala. Jag känner dock stor värme för denna mörkblå-rostbruna snabbpilande skönhet som här tar en paus i sin luftburna jakt. Den fångar insekter, jag famlar efter insikter. Jag har utsikt, den har ingen insikt. Jag är inne, den är ute. Den kunde förvisso, om luckan lämnas öppen, i brist på annan sysselsättning ockupera detta gömsle en vacker natt. Men med sina smäckra vingpennor skriver den helt andra berättelser – de flesta dessutom miljömärkta – och av bara farten vet den att en svala inomhus gör att ingen somnar.
Gömslet, ladusvalan och jag – min lilla värld just här och nu är en helig treenighet där gränser inledningsvis alldeles självklart och snabbt noteras och respekteras. Men sedan plötsligt och överraskande överskrids dessa skiljelinjer, suddas ut och smälter bort: Min och svalans blick möts i kamerans lins.
En enda jord, ett enda gömsle, ett enda ögonblick. En enda gudomlig närvaro.