Den lyssnande rösten
Rösten är avslöjande. Länge har jag hakat upp mig på en viss kvinnlig meteorologs röst i tv. Entonig och klagande seglar den genom cyberrymden som storlommens parningsläte i en avlägsen skogstjärn en tidig vår när isen smultit men naturen ännu inte återuppstått. Det sliter och skär i min biometeorologiskt känsliga kropp när väderspåkvinnan mässar sina prognoser med en röst som låter som en felstämd fiol. Eller kanske det mera påminner om ett felblås i klarinettens rörblad – budskap och innehåll upplöses i en klagovisa som bara tondöva kan nonchalera, resten av mänskligheten vrider sig i smärta och förtvivlan.
Nå, jag överdriver förstås något lite, men bara lite. Och jag skulle inte notera detta auditiva snedsteg om det inte skulle ha skett en förbättring. Hos meteorologen alltså. Jag kan bara gissa att någon insiktsfull förman med milt våld förpassat henne till en talpedagog som sedan med några enkla övningar inte bara hjälpt henne att hantera stämband och magstöd på ett kreativt sätt, men därmed också kväst en tittarstorm i sin linda. Hur ofta har inte upplopp utbrutit bara för att någon höjt sin stämma på ett provocerande sätt? Rösten är långt viktigare än man normalt kanske tänker sig.
Och idag tänker jag inte i första hand på alla logopeder och talterapeuter som arbetar med svåra former av röst- och talsvårigheter, och inte ens på de välartikulerade stämmor som kommunicerar med publiken över tilja och scen. Nej, idag på WORLD VOICE DAY tänker också jag på den helt vanliga människans helt vanliga röst, den jag hör i metron, i butiker, på torg och gata. Och jag tänker förstås på min egen röst. Som före detta programmakare på radion vet jag att lyssnaren hör en delvis annan stämma än den jag hör i mitt eget huvud, med mina egna öron. Första gången jag blev medveten om det fick min såriga själ sig en ordentlig törn: mitt finlandssvenska huvudstadsbräkande lät som en kornknarr i nöd – raspigt, kantigt, forcerat. Det tog många år innan jag hittade min naturliga röst, och fortfarande blir jag stundom medveten om att stämbanden med fördel kunde finjusteras.
I den kakofoni av röster som vardagen och världen omsluter sig med försvinnner snabbt den lågmälda tonen, den lyssnande rösten. Det prat och pladder som i huvudsak går ut på att positionera på den offentliga arenan blir snabbt genomskådat och urvattnat. Ett slags motsatt röstförhållande kan jag erfara i terapirummet, i det förtroliga samtalet: mitt röstläge sjunker, tonen blir mjukare, tanken får vingar när min röst fångas upp av en samstämmig röst, en röst som varken överröstar eller underröstar min stämma. Det handlar om tonfall och tonhöjd, om ljudstyrka och röstkvalitet och säkert mycket annat ännu mera sublimt – röster som samarbetar, röster som för dialog. Även de vackraste ord och de mest briljanta meningsformuleringar faller platt till marken om de utstöts med en entonig, kall och spänd röst. Och motsatsen: till och med de banalaste vardagligheter uttryckta med lågmäld värme och mjuk röst lyser upp min inre värld. Fast i såna ögonblick undrar jag om det inte egentligen är Gud som talar, genom den andra, ibland också genom mig.
Fotot: Senatstorget i Helsingfors.
16 april
Och du bara läser och läser, sa hon. Hon höjde rösten och skrek: Du läser och läser och läser! Sen slängde hon sig över bordet och grät.
Tove Jansson (1914– 2001), finlandssvensk författare, illustratör, konstnär och serieskapare. Citat ur Sommarboken.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt World Voice Day / Världsröstdagen Finland Första söndagen efter påsk USA National Bean Counter Day, National Orchid Day, National Healthcare Decisions Day, National Wear Your Pajamas To Work Day, National Librarian Day, Save The Elephant Day
TEMAVECKOR (bl.a.) USA National Pet ID Week (börjar 17:e), Neurodiagnostic Week, National Day Flavor Week, Coin Week
TEMAMÅNADER (bl.a.) USA Sarcoidosis Awareness Month, National Financial Literacy Month, National Alcohol Awareness Month, Parkinson's Awareness Month, English Language Month, National Month Of Hope
Notera också VECKANS RÖSTPROV och VECKANS FÖRSTUMMANDE FOTON (med vidhängande text) längst nere i blåggen! NÄSTA INSLAG I BLÅGGEN: 23.4.
MINA DJURISKA SIDOR är namnet på den senaste boken i serien Mao's miniatyrer. Ett femtiotal djurporträtt ackompanjeras med hjälp av mer eller mindre relevanta textackord. Se annonsen längre ner i bloggen!
Påsken, Jesus och den hisnande trestegsraketen
Det här är förstås livets och den jordiska tillvarons absolut största mysterium: att Jesus uppstår från de döda, inte som ett vitt spöke eller en genomskinlig ande men med sin konkreta kropp. Fast en riktigt vanlig kropp är det ju inte. Han kan tydligen röra sig obehindrat genom dörrar och väggar men å andra sidan känns han igen också på sina sår i händer, fötter och sidan. Och han ligger där till bords och äter samma fisk och bröd som apostlarna, dricker samma vin. Han är alldeles uppenbart just exakt den Jesus som de vandrat och umgåtts med de senaste tre åren, men på något oförklarligt sätt är han samtidigt annorlunda.
N T Wright, engelsk biskop emeritus och en av världens ledande forskare inom ämnet Nya Testamentet, noterar att många, många, även aktiva kristna, har fått detta med livet efter döden ordentligt om bakfoten. Det handlar enligt honom inte om att vår själ efter döden av Gud förs upp till någon avlägsen himmel för att vi där med honom och änglarna sedan ska befinna oss i ett saligt tillstånd i all oändlighet. Nej, nej, säger den bibelsprängda teologiprofessorn, när vi dör kommer vi, efter någon form av själslig rening, visserligen till ett paradis där vi i frid och ro är omslutna av gudomlig omsorg, men det stora målet närmar sig först när Gud besluter att den yttersta tiden är kommen och sammanför jord och himmel HÄR PÅ JORDEN. Hur det ska gestalta sig kan människan givetvis inte fullt och fast begripa men det är uppenbart att när så sker behövs det en ny förhärligad kropp av den typ som Jesus visade upp på påskdagen: fysisk och konkret men samtidigt på något märkligt sätt tidlös och transparent.
Allt det här kan en mänsklig skalle naturligtvis inte fatta och då är det väl ganska självklart att även hjärnan måste uppgraderas, senast där på tröskeln till det slutgiltiga himmelska jordelivet (eller jordiska himlalivet om man så vill utrycka det). Men vi är inte där ännu, knappt ens halvvägs. Och påsken slutar som bekant inte på ett kors, påsken pekar framåt, vidare. Det mänskliga livet är i själva verket en trestegsraket: 1) Detta aktuella (kroppsliga) jordeliv, 2) en kommande (själsligt-andlig) himlatillvaro, och till sist 3) den extraordinära finalen där jord och himmel, kropp och själ sammanförs till något fullkomligt nytt och aldrig förr skådat: de förhärligade kropparnas liv på en himmelsk jord i en tidlös evighet.
Ofattbart? Förvisso. Och det mest obegripliga är att också jag har fått en fribiljett till denna oändliga resa.
[Foto: Betande får på de steniga sluttningarna i Torcal, hundra kilometer nordost om Marbella i Spanien. Bild och text ingår också i Kyrkpressens Andetag-blogg söndagen den 9 april].
Veckans finlandssvenska kultursanning (v. 15)
Många österbottningar, och nästan alla coccolabor, sjunger i ett kör
Veckans foto
Sven
Tippor är ju som bekant inte riktigt kloka. Mestadels sköter de sig visserligen hyfsat här på terrassen; vinglar kring fröhus och matstationer, småslåss sinsemellan och tjattrar gladeligen, så till den delen är det som vanligt på Café Terrace. De senaste dagarna har snön både på terrassen och Andberget snabbt smält bort men jag fortsätter förstås ännu en tid att fungera som kökschef och hovmästare, det är min plikt och mitt sanna nöje. För egen del har jag i stället småirriterat mig på ett värmebatteri som en längre tid totalstrejkat här precis invid mitt skrivbord. Efter diverse kontakter med firman som sköter den elektroniska manicken har felet precis för en stund sedan åtgärdats och min stelfrusna varelse börjar långsamt tina upp igen. Efter en sex veckors blåggfasta är jag nämligen återbördad till denna stol och detta skrivbord invid terrassfönstret från nio till fyra så det är på tiden att tekniken inomhus fungerar. Att solen samtidigt börjar värma därute är förstås något av en ödets ironi. Snart kommer jag väl att kräva ett batteri som står pall för ökenhettan, en apparat som svalkar och hugsvalar (som man sa på den bibliska tiden).
Men det var alltså det här med de korkade tipporna ... Regelbundet dunsar dessa vingliga och duniga varelser mot terrassens fönsterrutor, oftast bara fjäderlätt och småförskräckt, men ibland brutalt och dödsföraktande. Senast var det Sven, fredsduvan, som stirrade sig blind på sin egen narcisisstiska spegelbild när han av någon anledning störtdök rakt mot ett fönster på inre terrassen. Den vimsiga pulun betedde sig alltså precis som sin historiska namne: De rände på, man efter man, men åt en envar som kom gavs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.
Oftast brukar hjärnskakningen tona ut efter femton–tjugo minuter men det här var tydligen en ovanligt IQ-begåvad figur (eller eventuellt en fullkomligt stenkorkad typ) för där blev han kvarsittande på krukans blåa kant i minst en timme. Inte ens mina nästan närgångna fotomanövrar störde honom nämnvärt – blängde blott och blickade smått bedövad. Efter en stund började han dock lite rastlöst och valhänt picka med näbben på bröstdunen som om han kollade om det fanns något liv kvar i kroppen. Den närgångna självexaminationen resulterade i ett vitt dunlager som effektivt fastnade i näbben och trots olika tafatta huvudrotationer vägrade att lossna. Till sist blev också jag riktigt bekymrad och började fundera på vilka handgrepp som kunde bistå denna nu dubbelt handikappade Sven.
Hur det hela slutade vet jag inte för i ett obevakat ögonblick var min vimsiga hjälte försvunnen. Sedan dess har jag haft alla möjliga loppbitna och krockbenägna pulutankar i bakhuvudet men framförallt återkommit till en annan minst lika flyktig fråga: Var på brevduvan ska man egentligen fästa frimärket?
9 april
Lugn! fortsatte han. Sök inga bortförklaringar! Titta på mina händer, titta på mina fötter – jag är på riktigt. Känn på mig. Ta er en ordentlig titt. Ett spöke har inte kött och ben som jag.
– Jesus inför sina apostlar efter uppståndelsen. Text ur The Message, en bibelöversättning av Eugene Peterson, till svenska av Felix Larsson.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt International ASMR (Autonomous Sensory Meridian Response) Day Finland Påskdagen, Mikael Agricola-dagen/Finska språkets dag Sverige Påskdagen, Såpbubblans dag, CSS-naked day Tyskland Gib-Dir-einem-Namen-Tag, Tag der Finnischen Sprache, Winston-Churchill-Tag USA Easter, National Unicorn Day, National Former Prisoner Of War Recognition Day, National Chinese Almond Cookie Day, National Winston Churchill Day, National Name Yourself Day, National Cherish An Antique Day
TEMAVECKOR (bl.a.) Internationellt World Music Therapy Week
TEMAMÅNADER (bl.a.) USA Limb Loss And Limb Difference Awareness Month, National Afternoon Tea Month, Esophageal Cancer Awareness Month, National Brunch Month, National Tar Syndrome Awareness Month
Längst nere i blåggen hittar du som vanligt veckans nånting, den här gången Veckans finlandssvenska kultursanning, och Veckans foto(n) med vidhängande duvlätt pladder.